Mitt i det Europa som härjades av andra världskriget låg Stockholm, en osannolik
oas av fred och normalitet. Visst var beredskapstiden synlig både i gatubilden
och på matsedlarna, men det var avståndet till kriget som fick främmande besökare
att häpna. Ändå var detta avstånd i stora stycken en chimär, inte minst på
grund av dessa främmande besökare och deras ärende. Sverige invaderades inte av
främmade trupper, men huvudstaden invaderades av de krigförandes underrättelsetjänster.Dessa fick legationsbyggnader att bågna och verksamheterna att sprida
ut sig till allehanda inhyrda adresser bakom mer eller mindre trovärdiga dörrskyltar.
Hit hörde det sovjetiska Intourist-kontoret på Vasagatan, som inte stördes av
någon större kundtillströmning, och det brittiska Pass Control Office på Birger
Jarlsgatan som kontrollerade långt mycket mer än bara pass.

Undanstoppat i källare här och var fanns vapenarsenaler och förråd som
skulle fått Baader-Meinhoff-ligan och Al Qaida att avundas.

Runt om i Stockholm fanns också Allmänna säkerhetstjänstens ögon och
öron. All telefontrafik och all postbefordran kunde underkastas kontroll och
misstankar om illegal verksamhet kunde väckas av minsta småsak - det var inte
bara spionerna som lade pussel. De svenska säkerhetsorganens och domstolarnas
nit växlade dock i takt med den elastiska svenska neutralitetespolitiken; att vara
brittisk agent i Stockholm var i början av kriget en prövande tillvaro medan tyska
Gestapos män kom och gick som de ville i polishuset på Bergsgatan. Efter El
Alamein och Stalingrad gick svängdörrarna åt andra hållet.

I Stockholm slutade underrättelsekriget i stort sett oavgjort mellan de stridande,
tyskarna tog hem första ronden och de allierade den andra. Ryssarna, som
också här spelat sitt eget spel, hade samlat på sig agenter och kontakter i krigsårens
Stockholm för framtida bruk, bland dem en viss kapten Stig Wennerström.

Här kartlägger Wilhelm Agrell Stockholm som europeisk spioncentral under
andra världskriget. Han gör som spionerna gjort, han lägger pussel. Agrell för
samman fakta från olika källor, och fram träder en bild av Stockholm som ett
internationellt spionnäste. Stockholms betydelse bevisas väl av att amerikanska
legationen ökade sin personal från från tio till fyrahundra på fyra år.

Spionerna spionerade på Sverige, men ännu mer på varandra, ibland spionerade
de på sig själva. De sovjetiska spionerna bevakade till exempel sin ambassadör
Alexandra Kollontaj, och norrmännen kan ha dödat en misstänkt spion
bland sina egna män på Östermalm.

Det har gått drygt 60 år sedan andra världskriget tog slut. Sedan dess har flera
arkiv öppnats, dimmorna lättat, och bilden av förhållandena har klarnat.

Det är en märklig och intressant promenad den så kunnige konfliktforskaren
Wilhelm Agrell tar oss med på. Naturligtvis kan vi följa honom både på kartan
och i nytagna bilder av de olika tillhållen.

Wilhelm Agrell är docent i historia, forskare i fred-och konfliktfrågor, och har
under många år varit knuten till Forskningspolitiska institutet vid Lunds universitet.
Han är verksam som författare av romaner, ungdomsböcker och facklitteratur.
Hans senaste böcker på Historiska Media var Venona. Spåren från ett underrättelsekrig
(2003) och Skuggor runt Wallenberg (2006).