Sågverksungen. Pocket.

Libris 2010. Pocket, 371 sidor. Mycket gott skick, hundöra.Att hungra är inte detsamma som att svälta. I Vibeke Olssons senaste roman Sågverksungen förklarar modern Frida Eriksson detta för bokens berättare, den snart elvaåriga Bricken. Själva kan de sällan eller aldrig äta sig mätta, för att pappa Edvins och dottern Brickens låga löner från sågverket knappt räcker till livets nödtorft. Men svälter gör de inte, understryker modern. Det är något helt annat, som att ?riva ner tapeten för att komma åt stärkelsen i tapetklistret.?

Året är 1879, Brickens far arbetar som plankbärare på sågverket i Svartvik i Sundsvallstrakten, Bricken är ströflicka och den som kan sin historia vet att sågverksarbetarna gick ut i strejk det året.

Det som förebådade strejken var sjunkande virkespriser som fick sågverksägarna att sänka lönerna. Regeringen kompenserade träbaronerna rikligt varvid dessa svarade med att öppna sina champagnebuteljer istället för att låta sågverksarbetarnas löner återgå till de forna beloppen.

I ?Sågverksungen? får vi på nära håll följa strejkens utveckling ur en enskild familjs perspektiv. Hade det inte varit för att sågverksstrejken, den första stora organiserade strejken i Sverige, givit genklang ända till Stockholm där andra arbetare sympatidemonstrerade på gatorna, vore den skäligen misslyckad. Med hjälp av soldater, kanonbåtar och hotelser om vräkning drevs de strejkande tillbaka till sina arbetsplatser utan att ha fått ett öres högre lön. Och sågverkspatronerna gnuggade händerna av tillfredsställelse och firade segern med champagne igen.

Vibeke Olssons roman är traditionellt berättad, den är långtifrån experimentell, vare sig innehållsmässigt, språkligt eller dramaturgiskt. Den utspelar sig under ett par månader den kritiska våren och försommaren 1879 och berättaren Bricken ? som snart ska fylla elva ? kommer, genom de yttre händelsernas påverkan på den lilla familjen, på sätt och vis att initieras i vuxenvärlden. Man kan säga att hon under denna begränsade tidsrymd blir av med sin mentala oskuld. Hennes syn på världen blir alltmer nyanserad. Som alla unga människor med en fot i barndomen och den andra i vuxenblivandet grubblar hon över tillvaron, och hennes funderingar identifierar man sig lätt med om man fortfarande minns hur det var.

Jag tycker att det är fint beskrivet, men är det verkligen en vuxenroman? Den här boken skulle också mycket osäkra och rädda ungdomar kunna läsa, inte minst för att den familj som skildras kan utgöra ett trygghetsskapande centrum. Man behöver aldrig bli orolig på allvar. Brickens kloka föräldrar kommer alltid att finna på råd, vad som än händer.

Brickens föräldrar är alltså minst sagt goda och rättskaffens. Och att boken till sist ska få ett lyckligt slut är förutsägbart, även om nu inga löner höjs. Men det finns förstås värre saker, som att förlora arbetet och drivas från hus och hem, bli ?patrask?.

Jag menar inte att boken inte är välskriven, för det är den. Vibeke Olsson är en ski