En kvinna att älska. Pocket

Månpocket 2004. 161 sidor.Mycket gott skick, namnad. Theodor Kallifatides beslut att skriva om Olga motiverades av ett sökande efter mening. Att finna en mening med livet hjälper oss inte att leva, det hjälper oss att dö, skriver Kallifatides. Foto: Ulla Montan

Det börjar och slutar med en begravning på Maria Magdalena. Theodor Kallifatides tar ett sista farväl av en nära vän, en grekinna som brukade skälla ut honom på ryska, Olga. De hade varit vänner i trettio år. De älskade med varandra en gång, innan den förtroliga och förtröstansfulla vänskapen segrade. Olga blev, som bokens titel säger, En kvinna att älska, inte att älska med.

Kallifatides skriver att han nämnde Olga en gång i en av sina böcker. Det skedde i förbigående, men hon blev generad. Han ville skriva om henne, men kunde inte. Inte förrän efter begravningen, när en annan vän avrådde honom från att flytta tillbaka till Grekland, en tanke som Kallifatides en tid hade umgåtts med: "Nej, vi skall inte låta Olga ligga ensam här. Hon var en kvinna att älska."
Så föddes boken. Den innerlighet, den tillit och kärlek, som finns i kamratens ord präglar även Kallifatides bok. Han skriver både klarsynt och känsligt om de många fasetterna i hans och Olgas vänskap, om hennes liv och självuppoffrande engagemang för andra människor, om chocken när hon fick sin cancerdiagnos och om sorgen och saknaden sedan hon avlidit.

Men inom de ramar som vänskapen och Olgas öde ger, låter Kallifatides sin tanke glida åt olika håll. Han ger sig tid till filosofiska distraktioner. Han skriver om möten med sina anhöriga i Aten och återger minnen från sina tidiga år. I Kallifatides skrivande finns det plats för både vemod och humor, för saknad likaväl som för skarpslipad aforistik och lustfylld raljans.

Tanken på meningen, eller livets avsaknad av sådan, löper som en röd tråd genom boken. Filosofen Kallifatides skjuter iväg några välriktade pilar mot en disciplin som avsagt sig de frågor som en gång motiverade dess uppkomst och existens:
"Filosofin hade abdikerat. Den ägnade sig åt tekniska analyser av satser, begrepp och utsagor. Den ägnade sig åt kunskapsteoretiska problem. Det var inte oviktiga saker, tvärtom. Men frågan om hur man skall leva lämnades över till allehanda charlataner. Kurer, terapier, magiska stenar, astrologer, fanatiker, idioter: alla har fått hela världen som marknad eftersom människorna söker efter en mening, ett sammanhang."

Där träder romanförfattaren Kallifatides in. Hans beslut att skriva om Olga motiverades av meningssökandet: "Jag var henne skyldig en mening med det hela." Men det handlar inte om någon gottköpsmässig tröst, ett cyniskt försök att finna mening i lidande och död. Sådan finns inte, däremot kan han skriva sig fram till ett sammanhang, ett liv som ger relief och förankring åt Olgas sjukdom och död, ett livssammanhang. Ty att finna en mening med livet hjälper oss inte att leva, det hjälper oss att dö, skriver Kallifatides.

Han skriver också vackert om Olga