Italienaren

Månpocket 2003, 301 sidor.

Mycket gott skick. I Västmanland, i byn Ålsvarta, lever Karl-Erik "Italienaren" Andersson.

Namnet fick han redan i folkskolan. Vallonblodet i ådrorna gav honom ett exotiskt utseende. Flickorna i Örbäcks folkskola tilltalades av hans svarta oljiga hår som växte som ogräs och den dominanta näsan. En stark karl, månskensbonde tillika mekaniker i Västmanlands länstrafiks bussgarage. Stark och stilig.

Men något är fel med Italienaren. Vid ett läkarbesök upptäcks en tumör. Förmodligen ingenting alls att bry sig om. Tok heller. Han har varit frisk som en nötkärna hela sitt liv.

Tyvärr har arbetet i bussgaraget satt sina spår. Att inandas avgaser, asbest och annat skit dagarna i ända visar sig till sist på röntgenplåtarna. Cancern har slagit rot i hans kropp.

Sakta börjar familjen förstå hur det är ställt. Sonen Peter känner en tyngd läggas på sina skuldror. På något sätt förväntas han ta över gården, precis som hans far förväntades ta över gården från farmor och farfar. Vem är det som förväntar sig det av honom? Är det han själv, eller är det fadern? Farmodern är död sedan flera år, men kanske känner han hennes vilja ändå.

Men Peter vill inte. Han vill inte bli kvar i Ålsvartas mörker, han vill ut i världen, kanske flytta till Stockholm. Samtidigt som han känner dragningen till barndomens hemtrakter. Hans familjs hemtrakter. Hela hans ursprung. Han vill inte svika, samtidigt som han vill skriva sina egna blad.

Historien leds framåt genom tillbakablickar. Lite i taget anförtros vi varför Italienaren och hans familj är de de är. Farmor Anna skötte gården med järnhand. Hon och farfar bodde nere, och Karl-Erik med fru och två barn bodde på ovanvåningen i släktgården. Att farmor bestämde var självklart.

Peter och hans bror Sören behandlades med fast hand av farmor. Hon hade alltid ett varningens ord till sonsönerna. Som när Peter flyttat hemifrån, till en etta i ett närliggande samhälle. Helt borti tok tyckte farmor, som redan förberett för Peters återkomst till gården.

Under snedtaket finns en smal bädd åt Peter när han flyttar hem igen. Det väntas ske så snart han inte klarar att Bo Själv. Han stack hemifrån under hot och mörka förutsägelser från farmor.
Han skulle inte klara att sköta mat och hyra. Han skulle börja Ta Sprit, han skulle inte få vänner, antagligen skulle han slutligen Ta Knark och bli en Stackare som Låg I Portar. Alldeles åt helvete skulle det gå.
Som kommentar till detta utbrott av kärv farmoderlighet teg Italienaren i tre veckor och fyra dagar. Kanske ägnade han tystnaden åt att minnas hur han själv hållits kvar. Det var det bästa han någonsin tigit. Sedan hjälpte han Peter att köra möbler. Det är fyra år sedan nu.

En tydlig illustration av hur äldre generationer gärna vill hålla greppet om de yngre. Den som lever i ett mindre samhälle, med en gård någonstans i omgivningarna, kan säkert känna igen sig, än idag. Ska ens egna intressen styra, så att man försummar eller öv