Klang och åter

Inbunden bok. Ordfront Förlag. 1 uppl. 2003. 266 sidor.

Gott skick. FIB:s Lyrikklubb / FIB:s Lyrikklubbs bibliotek nr 268. 1:a uppl. 1997. 267 s. Inbunden. Förlagets pappband (kartonnerad). Liten fläck på insidan av bakre pärmen. Åttiotalets tre främsta lyriker, Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och Birgitta Lillpers, ägnas en monogra W av Sta V an Bergsten, litteraturvetare från Uppsala. Studien utgör ett delprojekt inom ramen för det litteratursociologiska projektet ?Kvinnorna på det litterära fältet?, vil- ket redan avsatt en bok av Anna Williams Stjärnor utan stjärnbilder 1997 , och även i övrigt presenterat spännan- de material om kvinnliga författare. Just de tre lyrikerna Frostenson, Jäderlund och Lillpers har väckt uppmärk- samhet genom sin självsvåldiga språkbehandling, vilken arbetar väl så mycket med rytmer och klanger som med modernismens hävdvunna metod metaforiken. De för- håller sig fritt även till språkets syntax, och de kombine- rar ihop de mest förblu V ande element till suggestiva men svårtillgängliga dikter. Visst behöver just dessa för- fattarskap förklaras och kommenteras. Trots sin svårtill- gänglighet har de fått många läsare pga medialt genom- slag. Frostenson sitter trots sina unga år i Svenska Aka- demien, Jäderlund gjorde skandalsuccé med sina erotis- ka dikter 1988 och Lillpers har fått en image av Dalarnas egen skald. Dessa tre poeter var på åttiotalet dock inte ensamma om sin nya skrivstil. Bl a Jörgen Gassilewski och Eva Kristina Olsson experimenterade efter liknande linjer. I svenska Finland nådde Agneta Enckell och Eva Stina Byggmäster väl så vackra resultat, låt vara först in på nit- tiotalet. Man har klumpat ihop dem jämte ett X ertal språkteoretiskt intresserade poeter till en s k språkkritisk skola. Men de tre här aktuella lyrikerna utmärker sig rakt inte för torr teori, tvärtom. Ord & Bilds nyutkomna specialnummer om Öyvind Fahlström avslöjar i viss mån varifrån de vildsinta språkimpulserna härstamma- de. Där skriver Gassilewski om hur ett in X ytande från Fahlströms lyriska manifest, hans poesi och de övriga konkretisternas diktning smög sig in bakvägen i åttio- talsdikten. Frostenson har i och för sig alltid visat på sitt beroende av en annan konkretist, nämligen Erik Beck- man. Men nog får man intrycket, då man läser Frosten- son, Jäderlund och Lillpers, att Fahlström äntligen fått de efterföljare han förtjänat, att tiden äntligen mognat så att denna våldsamt levande slags dikt funnit läsare. Fahlströms viktigaste teoretiska tes, att det som låter li- kadant också i någon bemärkelse har samma betydelse, utgör en förutsättning för de vådliga experiment med rytmer och klanger som försiggår hos bl a de tre här aktuella lyrikerna. Inget av detta nämns emellertid i den nya boken. Bergsten gör inget försök att sätta in författarskapen i en poetisk tradition.