Den okända historien. Pocket

Bonnier Pocket 2013. 326 sidor, 180 gram.

Mycket gott skick. Recension från Bloggen Bokhora:Halvtidsrapport! När gjorde jag en sån senast? (2010, med Orhan Pamuk visar det sig)
Nu är det i alla fall Monica Alis ?Den okända historien? som jag tänkte prata lite om. Eftersom jag är lite kluven. OBS att det är min första Ali, så jag kan liksom inte hennes författeri.
?Den okända historien? är en sådan här ?What if? roman som i detta fall handlar om vad om skulle kunna ha hänt om prinsessan Diana istället för att dö i den där Paristunneln, hade iscensatt sin död och flytt till en liten håla i USA. Opererat om sig. Blivit vanlig amerikansk småstadskvinna.
Kittlande ämne! Jag har läst ett par Dianabios, har förstått att hon var så himla karismatisk och det, att det inte gick att värja sig. Det fångar Ali fint i boken tycker jag. Lydia (som Diana heter nu) är alltid i centrum av uppmärksamheten. Tjejgänget hon är med i, hur de övriga dyrkar henne. Ställer om allting efter henne. Och hon går bara omkring där och är så där omedveten, med perfekta jeans och vita skjortor (så tänker jag mig ofta också prinsessan Diana, i perfekta jeans och vita skjortor).
Lydia flyr alltså konventionen, via plastikoperationernas Brasilien, till USA och en liten småstad som heter Kensington (ironisk blinkning). Här skapar hon sig ett eget liv, följer de två sönerna på avstånd. Via skvallerpressen. Och så kluvenheten inför det då, att det är hyenorna där, som också är de som visar henne sönernas liv. Hon skaffar sig nya vänner, älskare som stöts bort när det blir för nära och intimt.
Samtidigt finns det en annan berättarröst i den här boken också. Hennes tidigare sekreterare Lawrence Standing, skriver en berättelse om hur det gick till som vi får följa. Också han så tydligt förtrollad av Diana/Lydia. Men cancermärkt. Tiden rinner ifrån honom, den ende som vet hur allting har gått till.
Så småningom ska också en gammal paparazzitjomme dyka upp i handlingen, men han har just bara visat upp sig och charmerats totalt av Lydias vackra ögon. Ögon som han bara hittat på en enda kvinna förut? Den kvinna han nu skriver en bok om. Som han fotograferat hundratals gånger.
Upplagt för dramatik med andra ord.
Jag tycker idén är rolig och intressant och jag gillar vad Monica Ali har gjort, placerat Lydia i en amerikansk småstad, gett henne ett tjejgäng ? jag upplever att hon aldrig hade något tjejgäng i vuxen ålder, annat än Fergie då ? gjort henne så vanlig. Fast ändå ovanlig. Men samtidigt så tycker jag att boken hela tiden hotar att tippa över från att vara en riktigt bra vanlig roman, till att bli något som bättre passar in i kategorin sämre sortens chicklit. Det hänger över mig och över boken under hela läsningen. Jag har jättesvårt att kategorisera. Det behöver man ju inte alltid göra när man läser, långt därifrån, men just den här känslan jag har att är inte det här rätt så banalt ändå? Är det här verkligen bra? Jag kan inte bestämma mig. Som om jag byter åsikt varje gång jag