Gamarna

Ordfront2009. Häftad, 316 sidor.

Nära nyskick. Provexemplar. Succéförfattarinnan Sanna Wrede har skrivit en nyckelroman, där hon enligt tidens paroll avslöjar ?riktigt heta saker? om de rika och mäktiga. Men manuset blir stulet vid ett inbrott hos hennes litterära agent Runar och eftersom ingen kopia finns tycks det ohjälpligt förlorat.

Allt verkar upplagt för en thriller där manuset hittas och ges ut till skam och varnagel för de utpekade.

Så blir det nu inte. Stölden fungerar som en väckarklocka för den vredgade sanningssägaren Sanna Wrede. Hon ångrar sina avslöjanden och inser samtidigt att verkligheten är mycket lömskare, mycket brutalare än hennes fiktion. Det som väcker henne är morden på tre kvinnor i hennes bekantskapskrets. De har hittats med halsarna avskurna och med en gam inristad i huden. De var kvinnor i karriären och de drevs av ett socialt och politiskt patos.

Sanna går med lidelse in för att försöka hitta mördaren. Hon arbetar först efter hypotesen att han är antifeminist. Men så inträffar ett fjärde mord och hon ser sig tvungen att avskriva sin hypotes.

Hon börjar istället misstänka att morden kan ha något att göra med situationen på bostadsmarknaden i Stockholm. Där omvandlas allmännyttans hyresrätter till bostadsrätter i rasande fart. Livet är ett spel och spekulanterna är på hugget. Maria Küchens engagemang för förlorarna i detta spel är hårt och intensivt. ?Alla använder någon, ingen har någon?, låter hon Sanna Wrede tänka.

Romanens komposition betonar likt en grekisk tragedi det obönhörliga. Prologen ansluter raffinerat till epilogen, där den sista meningen lyder: ?Hon har ingen.? Den sammanfattar Sannas tankar en våt kväll på Riche: ?Vi lever i en ekokammare /?/ Allt är bara ett eko av sig självt.?

Maria Küchen har skrivit en detektivroman, Gamarna , där språk och stämningar vilar på poetisk grund och där existentiella frågeställningar genomsyrar texten. Om minnet skriver hon till exempel att det smular sönder det förflutna till små glittriga bitar istället för att skapa strukturer: ?I hennes huvud är det förflutna vackert, gåtfullt och ohjälpligt trasigt.? Och om döden att den känns som en stel svärta i ett flödande skimmer av tankar, vävnader och rörelser.

Under läsningen associerade jag emellanåt till Ann Heberleins ?Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva?. Sanna Wrede har också hon maniska drag. Hon driver sig själv mot den yttersta gränsen medan hon tänker: ?Vem är jag och hur länge till kommer jag att orka vara den jag är??

I sin betraktelsesamling ?Pennan i hjärtat!? skrev Maria Küchen (då Gummesson) år 1992: ?Ve populärkulturen om den med sina egna fingrar börjar pilla för mycket på allvarliga saker.?

Det är just det hon gjort i ?Gamarna?. Det är modigt.

Läs hennes bok och förundras över att en svensk kriminalroman fortfarande vågar vända sig till reflekterande människor.



Marianne Jeffmar

litteratur@svd.se