Jordens djur : Del 5 – Gnagarna

av MacDonald, David W. - Forbes, Peter - MacKeith, Bill - Dahl, Maud - Ebenhard, Torbjörn - Karlsson, Fredric

Inbunden bok. Stockholm : Bonnier fakta. 1985. 160 sidor.

Nyskick. Renhjordarnas vandring över myrar och hedar i de svenska fjällen eller gnuernas över Serengetisavannens gräsvidder är förvisso storslagna och imponerande företeelser. Men i fjällsluttningen såväl som på den afrikanska savannen är det mindre iögonfallande däggdjur som utgör den stora massan, både som individer och som kilogram per kvadratkilometer. Nere i vegetationen kutar och hoppar oansenliga och för det mänskliga ögat svårupptäckta sorkar, möss, hamstrar, sislar – olika allt efter vilken region vi befinner oss i men nästan överallt talrika och genom sin inverkan på vegetationen landskapsdanande. Även om de framvällande gula lämmeltågen förvisats till sagornas värld, är det ändå en stark upplevelse att vara med om ett "gnagarår" i Lappland. Ofta märks vad som komma skall på sensommaren och förhösten. Det prasslar i mossan och bland de torra löven på marken, var man går skvätter det av skogssorkar, gråsidingar och åkersorkar. När snösmältningen satt igång nästa vår, vimlar det av sorkar och lämlar. Medan sorkarna uppträder "normalt" och springer undan när man kommer gående, reagerar åtminstone vissa av lämlarna på annat sätt. Spottande och fräsande går de till attack och väjer för ingenting. Dyker ett hinder upp i deras väg, skyr de inga ansträngningar för att ta sig förbi det. En vårdag för många år sedan satt jag vid Vindelälvens strand och såg hur den ena lämmeln efter den andra kastade sig i floden i hopp om att komma över till den andra stranden. Ingen lyckades; alla togs av strömmen och försvann i ett vattenfall. Sorkarnas betydelse för den svenska storskogens flora och fauna kan inte överskattas. Genom sina gåtfulla populationssvängningar tvingar de fram motsvarande fluktuationer hos både andra växtätare, t.ex. skogsfågel och hare, och hos rovdjur och rovfåglar. Den som någon gång sett drivorna av gnagarspillning strax efter snösmältningen i sluttningar och myrkanter inser vilken utomordentlig betydelse smågnagarna har också för vegetationens sammansättning och ekologiska särdrag i den nordliga barrskogen, björkskogen och på fjällheden. Vad stort sker, sker i det tysta. Detta talesätt passar väl in på gnagarna ute i deras naturliga miljö. Där mänskligt förfall låter råttorna blir en landsplåga, gäller det däremot inte längre. Åtskilliga gnagararter har utomordentligt stor betydelse för människans hälsa och odling. I konkurrens med några insekter torde bruna råttan vara jordens mest betydelsefulla skadedjur. Från tundra och regnskog till åkermark och avfallstipp – överallt gnagare, oavlåtligt aktiva, vimlande, avlande, ätande. En djurgrupp vars allsidiga anpassningsförmåga man måste beundra – om också ibland ganska motvilligt... Med hänsyn till det enastående bildmaterialet är Jordens djur en ögonfröjd, verkligen något att njuta av under kulna vinterdagar. Till slut är serien en påminnelse om hur rik vår jord är, men också om hur svårt vi har sargat den.