Jordens djur : Del 16 – Djurekologi

av MacDonald, David W. - Forbes, Peter - MacKeith, Bill - Moore, Peter D. - Gardner, Philip - Forslund, Pär - Ulfstrand, Staffan

Inbunden bok. Stockholm : Bonnier fakta. 1987. 160 sidor.

Nyskick. Ekologi har under det senaste kvartsseklet blivit ett "inne-ord", som använts i ett flertal olika bemärkelser. Den rätta betydelsen är att ekologi är en biologisk vetenskapsgren som arbetar med att utforska djurens, växternas och andra varelsers naturliga levnadsförhållanden. Närmare bestämt går den ekologiska forskningen ut på att analysera de samband som finns mellan de levande varelserna samt mellan dessa och deras fysikaliska och kemiska omvärld. Varje levande varelse existerar i en komplicerad växelverkan med sin omvärld. Den står i viss relation till de "döda" omvärldsfaktorerna, t.ex. temperatur, ljus eller salthalt, till andra individer av andar arter, vilka i egenskap av rovdjur utgör ett hot eller som kanske kan fungera som föda eller med vilka den konkurrerar om knappa resurser, samt till andra individer av sin egen art, som också kan utgöra ett hot (kannibalism är inget ovanligt), konkurrenter eller – mycket viktigt – sexualpartners. Varje varelse ställs oavlåtligen av sin omvärld inför problem som den måste lösa för att överleva och fortplanta sig. Vissa slags problem är konstanta eller återkommer med regelbundna intervaller, t.ex. oceanens salthalt eller den nordiska vintern. Den typen av svårigheter är jämförelsevis lätt att övervinna, särskilt som "problemet inte slår tillbaka". När en växt eller ett djur uppnått god anpassning till exempelvis temperaturen ändras ju inte denna till följd av organismens lyckosamma problemlösning. Annorlunda förhåller det sig med relationerna mellan levande varelser. Allteftersom en insekt blir allt bättre kamouflerad eller en antilop alltmera snabbfotad, blir den fågel alltmera skarpsynt och det rovdjur alltmera blixtsnabbt som för sina liv är beroende av att upptäcka och hinna upp sina byten. Det uppstår en evolutionär kapprustning, där hos både bytesdjur och rovdjur alltmera förfinade sinnesorgan, rörelsemekanismer osv. sätts in i kampen. Mellan individer av samma art råder på samma sätt en sorts kapprustning eller terrorbalans, där exempelvis hanarnas vapen för kampen mot rivaler blir allt mera sofistikerade eller deras utstyrsel för att attrahera honor alltmera utstuderade. Hanarnas konkurrens om honor är den yttersta orsaken till kronhjortens eller ekoxens horn såväl som till påfågelns stjärt och näktergalens sång. En av ekologins mest väsentliga uppgifter är att förstå hur olika slags anpassningar uppstått och vidmakthålls – med andra ord att förklara hur det kommer sig att de levande varelserna klarar sig trots alla problem och påfrestningar. Livet går vidare – mot alla odds. Ekologins uppblomstring sammanfaller med och beror delvis på att människan blivit det största problemet för alla sina "medarter", i själva verket ofta ett olösligt problem. Från de arktiska oceanernas mörka djup till de soldränkta trädkronorna i regnskogen känns människans påverkan. Och när skogar faller och ersätts av öknar, då innebär inte detta ett traditionellt problem som kan lösas med biologisk anpassning...