Jordens djur 4 : Hovdjuren

Inbunden bok. Stockholm : Bonnier fakta. 1984. 160 sidor.

Mycket gott skick. Det kan med fog hävdas att hovdjuren spelat en mera grundläggande roll för människan är någon annan jämförlig djurgrupp. Människans byggnad är karakteristisk för ett djur med allätarvanor. Konsumtion av kött (och fisk) är det för människan överlägset bästa sättet att försäkra sig om tillräckligt med högvärda proteiner. Att flertalet av jordens nuvarande mänskliga befolkning lever på i huvudsak vegetabilisk föda vittnar om den djupnande livsmedelskrisen och är ingalunda ett utslag av något "naturligt" behov. Och säkerligen var det hovdjur av skilda slag som utgjorde den tidiga människans viktiga köttresurs. I många fall var dessa människor sannolikt i stor utsträckning asätare, som konkurrerade dels med skickliga jägare, t.ex. de stora kattdjuren, om deras byten, dels med andra asätare, som sjakaler, hyenor och gamar, om resterna av de döda antiloperna och zebrorna. Emellertid premierade det naturliga urvalet sådana människoindivider, som hade begåvningen att fabricera verktyg och inte mint vapen, och som kunde samarbeta med andra individer, speciellt släktingar, till ömsesidig båtnad. Därefter kunde människan själv bli en effektiv storviltjägare. Detta levnadssätt kan mycket väl ha satt en fortfarande kvarlevande stämpel på åtskilligt socialt beteende hos vår art. Så framgångsrik som storviltjägare blev människan , att hon så småningom kom att reducera sin urgamla resursbas till ett obetydligt rudiment. Särskilt när hon koloniserade nya områden, där hovdjuren inte kunnat gradvis anpassa sig till människans närvaro och utveckla reaktioner för att minska risken att falla offer för mänskliga jägare, blev utrotningen av de stora gräsätarna i det närmaste total och gick utomordentligt fort. När indianerna via Berings sund och Alaska strömmande ned över Amerikas kontinenter, utrotade de så gott som allt storvilt på sin väg. Någon enstaka art, t.ex. präriens buffel, levde kvar i stort antal ända tills européerna invaderade Amerika, men alla de andra hade utrotats eller starkt decimerats tio á femton tusen år dessförinnan. Aztekernas och vissa andra indianfolks kannibaliska vanor kan mycket väl bero på en kronisk brist på annat animaliskt protein. I Gamla världen utvecklades hovdjuren och människan sida vid sida genom årmiljonerna, och som väntat har människan inte haft alls så ödesdiger inverkan på storviltfaunan där som i Nya världen. Först under de senaste 100 á 200 åren har hovdjuren även i Gamla världen trängts tillbaka och reducerats till små spillror av sin forna rikedom. Denna tragiska tillbakagång accelererar i takt med den explosionsartade ökningen av människans antal nästan överallt på vårt klot. Än kan man i några benådade områden i Afrika och Asien se myllrande hjordar av antiloper och hjortar, än söker sig noshörningen till vattenhålen och elefanterna trumpetar i skogsbrynen. Men dessa scener är sista glimten av den verklighet, i vilken vår egen art formades och som är vår historia...