Sokrates död

En delfinbok 1963. Pocket, 192 sidor.

Nära nyskick. På omslagstexten till originalutgåvan av Lars Gyllenstens roman Sokrates död sägs att den är en av författarens ?mest öppna och tillgängliga böcker?. Romanen är en av de få där Gyllensten i god och traditionell ordning berättar en historia enligt det återgivna skeendets kronologi. Det gör den lättare att mer omedelbart ta till sig än många av hans andra böcker. Ordet ?öppen? är däremot tvetydigt. Själva berättandet gör den öppnare för läsaren, men liksom Gyllenstens andra böcker är den också öppen för läsningar, skiftande sådana.
Trots romanens titel handlar den inte om Sokrates. Den följer i stället människorna omkring honom under dygnet som föregår hans avrättning.

Dottern Aspasia är en huvudperson, som inför faderns död också upplever sin första kärlek. Hon väntar på att pojkvännen skall återvända från sin färd till Apollons tempel på ön Delos, en årlig färd för 14 utvalda ungdomar. Under den färden fick inga dödsdomar verkställas. Så skrivs Aspasias kärlek än tydligare in i dödens tecken.
Åklagaren Meletos hade också manövrerat rättegången dithän att domen fälldes först dagen efter skeppets avfärd. Han ville förnedra Sokrates, inte döda honom. Om filosofens anhöriga och anhängare kunde förmå honom att fly under den månad då domen inte fick verkställas, skulle han avslöjas.
Den grundläggande motsättningen i romanen är också den mellan Sokrates och hans familj, ?mellan Sokrates drift att spränga dödlighetens gränser och familjens önskan att leva det lilla livet?, som Hans Isaksson skrev i sin bok ?Hängivenhet och distans? (1974).

Aspasia slits också mellan kärlekslyckan och förtvivlan inför faderns avrättning. Det tydligaste avståndstagandet finner vi annars hos hustrun Xanthippa:
?Hon hatade hans sofismer och hela hans mäktiga munväder, som härskade över honom och löste honom ur förbindelserna med människorna runt omkring honom.? Det är också uppenbart att Lars Gyllensten inte beundrar Sokrates död. Sokrates dömdes till döden som en ungdomens förförare, men den verkliga och ödesdigra förförelsen av ungdomen och eftervärlden ägde rum när han valde döden i stället för flykten och familjen.
Trots det realistiska anslaget, inte minst knutet till det gripande porträttet av Aspasia, är det också uppenbart att ?Sokrates död? är en idéroman, som höjer sig över sin tidsmiljö. Gyllensten kryddar texten med franska passager, och hans bilder från arkipelagen påminner inte så litet om gammal svensk skärgårdsidyll.
Även pojkvännens leda vid krigen lyfter romanen över dess tidsmiljö. Gyllensten skrev den 1960. Det pekar mot andra världskriget och 1950-talets atombombshot. Hade han skrivit den fem år senare, hade pojkvännens berättelse uppfattats som en allegori över Vietnamkriget.

De anhöriga skildras med sympati, men romanen andas även stor förståelse för pojkvännens reaktioner. Han är annars den som står närmast Sokrates idémässigt, ?som en ung Sokrates? med Isakssons ord.
Det understryker