En roman om Katarina av Vadstena del II. Pocket

Verbum 2002. Pocket, 292 sidor, 200 gram.

Nyskick. Författarinnan och historielärarens Karin Thelander (1916-1971) andra roman i 60-talstrilogin om Heliga Birgittas dotter Katarina, eller Karin, heter Av jordens mull och tar vid precis där den första slutar. Karin har lämnat sin sjuke man, Eggert van Kyren, i Sverige för att resa till sin mor i Rom. Avsikten är att hälsa på modern och sedan, ganska snart, återvända hem. Birgitta säger dock tämligen omgående att det inte är aktuellt för dottern att resa hem, för snart kommer hon att få bud om att Eggert har avlidit. Detta bud kommer också och Karin blir förkrossad, upplever sig ha svikit den bräcklige Eggert. Hon blir fientligt inställd till modern som hon tycker går över lik för att få sin, eller kanske Kristi, vilja fram.

Det som skulle bli en tämligen kort visit i Rom blir en bortavaro som kommer att sträcka sig över tjugo år. Karin blir till en början uppvaktad av en ung italiensk ädling och är frestad att följa honom, men förstår till slut att det inte är det livet som är ämnat för henne. Hon finner sig i sitt öde men har svårt att förlika sig med den smutsiga och bullriga staden Rom- hon längtar hela tiden till moderns och hennes egen stora dröm: Att grunda ett kloster vid vattnet hemma i Vadstena. Men modern vill inte resa hem förrän hon fått påven att återvända till Rom från Avignon, och detta visar sig svårare än beräknat. Birgitta åldras och dör i Rom efter att hon och dottern talat ut med varandra och givit varandra förlåtelse. Karin återvänder till Sverige, med moderns kvarlevor i en träkista, för att förverkliga drömmen om klostret vid vattnet.

Av jordens mull är precis lika bra som föregångaren, Ingen orm skall skada mig. Den är hela tiden gripande, omtumlande och spännande. Aldrig trodde man att en romansvit där de största och mest omvälvande händelserna äger rum i en människas inre kunde bli så ruskigt fängslande. Karins kamp med sina känslor, och med modern som hon stundtals kallat Dödsmodern fångar läsarens intresse från första raden till den sista. Rekommenderas å det bestämdaste. Nu längtar jag efter att få läsa den avslutande delen i trilogin, Helgonprocess.

Kjell Dellert