Mannen på Trinisla

Månpocket 2008, 257 sidor.

Nyskick. Trinisla finns faktiskt. Det är en ö på västkusten, i skärgården utanför det Fjällbacka som mutats in som ett helt annat litterärt territorium än Jerker Virdborgs. Faktum är att det nog knappast finns ett större litterärt avstånd i Sverige än de få nautiska mil som skiljer Trinisla från Fjällbacka.

Virdborg är den gåtfulle författaren i den svenska samtidslitteraturen. Hans territorium är gråzonerna kring det hemtama, det ödesdigra steg ut ur den trygghetssfär vi omger oss med som långsamt och obevekligt förvandlar gråzonerna till avgrunder.
Annons:

Det skedde redan i debutnovellsamlingen "Landhöjning, två centimeter per natt" 2001, det fortsatte i den isande infernovandringen i den hyllade romanen "Svart krabba" 2002, och det fick nya förtecken i den underjordiska "Försvinnarna" 2005. I den fjärde boken, "Mannen på Trinisla", finns alla de välkända ingredienserna på plats, men här har Virdborg vågat sig ännu längre ut i mystiken än tidigare.

Trinisla har en idealisk småbåtshamn eftersom den rymmer skyddade lägen i alla väderstreck. Alltså är ön också denna dallrande heta
julidag fylld av segelbåtar och semesterseglare. Till Trinisla kommer nu en märklig segelbåt med mörkröda segel och i ett material som varken är trä, plast eller metall. Den synnerligen återhållsamme skepparen, blond och kortväxt och med säregna rynkor, lyckas bara genom att vara avvikande väcka de mer frustrerade söndagsseglarnas vrede. Och då har man ändå inte mer än anat graden av hans avvikelse. Bara ett barn, den krabbfiskande Lina, lyckas träda i kontakt med den.

Jag undrar om inte den närmaste släktingen till "Mannen på Trinisla" är Stig Dagermans frustande ångestalstrare "De dömdas ö". Det är samma obevekliga hetta, samma klaustrofobiska isolation, samma obestämbara, bultande hot. Men Virdborg delar återhållsamheten med sin huvudperson - varken ångest eller mystik får chansen att ta till brösttoner. Hos Jerker Virdborg är allt krypande, det smyger sig på - och framför allt klarnar det aldrig. Ingenting går någonsin mot klarhet, ingenting uppenbaras, han skickar oss bara längre och längre in i existensens labyrint, och samtidigt längre och längre ut i det okända.

Emellanåt kommer jag på mig själv med att tycka att Virdborg har gått för långt den här gången. Den lite klyschiga konstellationen av hällristningar, magiska inskriptioner, benknotor, mystiska material, egendomliga klockor, självprojicerande tyg och mareld känns lätt självparodisk. Det är som en anhopning av magiska stereotyper som aldrig någonsin får mötas för att forma ett sammanhang eller en insikt hos läsaren.

Men det är också i de ögonblicken som hans fullständigt kompromisslösa metod framstår som mest medveten och unik. I varje ögonblick skulle ett finurligt avslöjande kunna äga rum. I varje ögonblick skulle ett skräckinjagande sammanhang kunna uppenbaras. Men det sker verkligen aldrig. Virdborg är mer radikal än så i sin mystik.

Jerker Virdborg st