motstånd

Pocketbok. Ordfront. 2002. 486 s. Pocket. 18x11cm. 271 gram.

Mycket gott skick. Kan Etablissemanget ge ut en handbok om motstånd mot Etablissemanget? Det är väl den första fråga som slår mig när jag får den här boken i min hand. Och svaret måste nog, tämligen överraskande för mig i alla fall, blir ett klart ja.

Ung och arg är ju en standardkliché i media, som ofta får övertrumfa vad somliga personer verkligen vill föra fram. Författarna till den här boken vill komma bort från den stämpeln, och i högre grad se vad olika politiska aktivister själva har att säga. Vi får möta en lång rad personer från olika rörelser. Den gemensamma nämnaren för dem alla är dock en; alla är de direkt-aktivister. Ingen av dem har valt att inrangera sig i ett politiskt parti för att inom de närmaste hundra åren kanske nå en viktig post och? utan alla arbetar de istället direkt med olika sakfrågor.

Vi får möta Hanna och Momo, aktiva i nätverket Ingen människa är illegal, som arbetar för en radikal humanisering av vår flyktingpolitik. Vi får möta Finn och Jonas som tröttnade på att bli diskriminerade på grund av sina funktionshinder, och därför blockerat och ockuperat bussar och myndighetsbyggnader för att förmå politikerna att förstå deras situation. Vi får möta Asrin, som pluggar till datatekniker för att en gång i framtiden kunna vara med och bygga upp ett självständigt Kurdistan. Vi får möta feminister, miljökämpar, anti-fascister, djurrättsaktivister, Gatans parlament och? Vi får möta några av dem som vägrar att acceptera att riksdagens salar är den enda vägen att påverka; några av dem som inte tycker att det räcker att säga sin mening en gång var fjärde år. Det är en bok om handling och motgångar, men också om segrar och framsteg.

Det finns dock en svaghet med boken. Författarna menar att de vill låta aktivisterna komma till tals själva. Men nu är det ju inte riktigt det de gör. Förvisso kanske de får mer utrymme att förklara sig på än vad som är normalt inom många media (inte minst inom förläggarnas eget moderbolag DN). Men det är fortfarande journalisterna Dielemans och Quistbergh som skriver; som ställer frågorna och därmed prioriterar vad som är viktigt; som kommer med de begrundande reflektionerna i efterhand. Och det är kanske mest på grund av det sista som jag blir lite irriterad; i somliga intervjuer kommer man författarna med eftertankar som deras ?intervjuoffer? aldrig verkar ha fått en chans att svara på, exempelvis följande stycke i slutet av intervjun med ?Anna? från AFA (Anti-Fascistisk Aktion):

Vem har gett dem den rätten? [Rätten för AFA att jaga nazister eller bränna porrbilar] På vems uppdrag bränns en porrbil? Och kan våld nånsin vara positivt? Helgar ändamålet medlen?

Självklart ska en journalist ställa alla de kritiska frågorna, och lyfta fram problem om de finns. Men i fall man gör anspråk på att låta personerna själv komma till tals så borde de väl också ha fått en chans att även besvara den här sortens tämligen avgörande frågor? Den h