Jolo i Sverige

Bonniers 1976. Inbunden med skyddsomslag 209 sid. Gott skick, något skadat sk.omslag. Många känner nog igen historien om ?Mannen med det obegränsade minnet?. Den sovjetiske neurologen Alexander Lurija berättar i boken med samma namn om hur han i mitten av tjugotalet lärde känna den märklige Solomon Sjeresjevskij, en man som helt enkelt kom ihåg allting. Då han arbetade som journalist var det ju praktiskt att slippa gå runt med ett anteckningsblock. När Lurija ifrågasatte saken kunde Sjeresjevskij läsa upp hela den föreläsning han själv nyss hållit ? ur minnet.

Lurija bad honom medverka i en rad undersökningar, och efter en tid visade det sig att även det outslitliga minnet hade sina negativa bieffekter. Sjeresjevskij led mellan varven av en sorts ?informations­överflöd? som närmast gjorde honom handlingsförlamad. Det var inte mängden information som plågade honom, utan de överrika associationer som sköljde över honom, hur ord fick honom att minnas andra ord, smaker påminde om lukter, ljud om färger. Världen blev överrik och svårhanterlig, alltför full av mening. Sjeresjevskij ansträngde sig att minnas mindre och menade sig mot slutet av sitt liv med viss stolthet faktiskt ha lärt sig glömma bort ett och annat.
Annons:

Jag kommer att tänka på Lurijas bok när jag läser Göran Leths biografi om Jan Olof Olsson, som fått den träffande titeln ?Den förarglige iakttagaren?. Leth stannar först upp i Jolos för somliga av hans intervjuoffers förtretliga förmåga att lägga märke till den felande detaljen, äggfläcken, den oknutna skon, den ljusa kvadraten på tapeten där en tavla nyss suttit.

Olof Lagercrantz ringar in samma egenskap i sitt vänporträtt, men på sitt typiskt Lagercrantzka vis vill han också gärna göra Jolos skarpa uppmärksamhet till något tragiskt. Med en formulering som ekar litet av Lurija skriver Lagrencrantz: ?Men Jolo hade samtidigt ångest inför det idylliska och stod inte ut med för stora doser verklighet och fick betala ett ganska högt pris för sina intima kontakter med tillvaron. I viss mån var han sina sinnens martyr.?

En del av svärtan i den meningen kan vi nog skriva på Lagercrantz eget konto. Men iakttagelsen fäster. Det sparsmakade urvalet av detaljer i Jolos texter, detaljer som samtidigt är lika exakt applicerade som nålen genom den monterade fjärilen, kan ibland göra ett samtidigt gemytligt och litet kusligt intryck.

Låt oss stanna helt kort i det som är svårt i Jolos text och stil ? som annars är så omisskännelig att man bara behöver säga ?Jolo? för att folk småleende ska dra sig till minnes något de läst ? och även om hans böcker i dag främst är tillgängliga på antikvariat och bibliotek är det påfallande många som läst honom.

Det är något ombonat i denna välavvägda stil, som en väl insutten fåtölj. Men den som känner sin Jolo vet också att det där gemytet är aningen bedrägligt: den rymmer också en asketism eller till och med en frånvaro. Man sitter som läsare själv inne i det betraktande ögat och får således i