Avsked från världen. Pocket.

Ellerströms 2012. Häftad, inplastad, gallrad biblioteksbok, 46 sidor, 17,5x11cm. 40 gram.

Nära nyskick. ?Över sin grav
Här smakar den sin ro uti den kalla sanden.
Som i sin sälla död till Gud uppsände anden.?

Så avslutas denna nya diktsamling, detta dikturval av Jacob Frese; nummer 47 i Ellerströms Lilla Serien. Boken heter passande nog ?Avsked från världen?. En stor del av de kända, utvalda dikterna kommer från ?Verser i sjukdom?, en diktsamling från barocktidens Sverige.

Idag är Frese ett mer okänt namn, förutom bland litteraturvetare och andra diktare. I bokens förord framhålls 1900-tals poeter, såsom Gunnar Björling, som favoriserade Freses naturlyrik, Paul Andersson och Sture Axelson, som båda skrivit dikter till Freses minne. Axelson skrev till och med en hel diktsvit tillägnad Frese.

Vad är det som gör att vissa poeter anses stora, sedan glöms bort, och sedan återigen kan komma tillbaka, efter ett slags poetisk power nap? När och varför tar deras dikter avsked från världen för att sedan komma tillbaka?

Jacob Frese föddes 1690 i den forna östfinska staden Viborg, son till den tyske köpmannen Jochim Frese, och Jacob växte upp i ett bekvämt hem, med hemundervisning och privatlärare och sedan utbildning vid universitet i Åbo.

Det troliga är att flytten från Åbo till Stockholm skedde 1710 eftersom Viborg belägrades och sedan övertogs av ryssarna, vilket medförde att familjen Frese förlorade hela sin förmögenhet.

Så hamnade Frese i Stockholm, jobbade som kanslist vid kungliga kansliet. Inte en ovanlig sysselsättning bland bildade unga män vid denna tid.

1712 drabbades sedan Frese av ?skälvesot? (idag skulle vi troligen säga ett slags malaria) och han led av denna sjukdom som ständigt återkom, tills hans död 1729.

Varje vår under hela sitt liv skrev han en dikt om våren och sjukdomen. Detta blev till ?Verser i sjukdom vid åtskilliga vårtider? ? där sjukdomens bojor ständigt konstateras mot vårens hoppfullhet.

Sjukdom kontra natur. Det egna jagets brister mot naturens styrka.

Jacob Frese är känd som naturlyriker idag. Men Daniel Möller föreslår i sitt förord att Frese i själva verket var svenska språkets förste centrallyriker, några decennier före Hedvig Charlotta Nordenflycht, som kallas den första centrallyrikern i Sverige.

I 1726 års sjukdomsdikt träffar vi på svalan som övervintrar på flodbottnen. Något som av Gunnar Brusewitz kallas ?en allegorisk delikatess? och det är en ovanligt lyckad poetisk bild ? men på den tiden, i början av 1700-talet, trodde man faktiskt att svalor överlevde vintern genom att övervintra på flodbotten. Till och med naturvetaren Carl von Linné visste inte om han skulle tro på teorin om svalan som flyttfågel eller svalan som övervintrare i gyttjan i botten av en sjö. Man kan fortfarande hitta böcker av Linné med upplysningen att svalan övervintrar i bottenslammet på en sjö, under vattnet, vilket idag verkar helt absurt.

Men i poesi ser det snyggt ut, till skillnad från i naturveten