Människan och religionen. Pocket.
Verbum 1964. 95 sidor, 110 gram.
Mycket gott skick.
Svensk religionspsykologins grundare
Hjalmar Sundén (1908-2008) UNT nov 2008
Redan när jag kom till Uppsala på 1960-talet hade ville jag försöka komma underfund om religionens funktion snarare än att sätta mig in i teologiska system. Men teologin tycktes leva sitt eget liv i syrefattiga teoretiskt torn ? inomlutherska perspektiv ersattes av intellektuella analyser av livsåskådningar. Många var fångade i en slags posthedeniansk paranoia. Den religiösa trons sanningsanspråk ersattes av frågor om utsagors filosofiska meningsfullhet eller språkspelsteorier där varje individ tycktes instängd i sin egen kulturs verbala kupa.
Men var kunde man försöka förstå den levande och lidande människan och hennes brottning med varats olidliga lätthet, med Guds när- eller frånvaro? Var verkligen teologi mitt bord ? Samtidigt hade akademisk psykologi sedan länge reducerat människan till ett knippe beteenden, en kognitiv struktur, evolutionär produkt eller psykosexuell apparat.
Hösten 1966 blev för mig avgörande. Vi satt ett drygt trettiotal studenter på en seminarieserie. Hjalmar Sundén, nybliven professor i religionspsykologi vid teologiska fakulteten stod framme vid katedern. Hans bok Religionen och rollerna hade just kommit ut i en andra upplaga (1966).
Sundén hade ett märkligt framställningssätt. När han kommit in satt han ofta nedböjd över katedern, händerna samman. Hopsjunken och inåtvänd formulerade han sig från början lågmält och långsamt. Med en dov basröst och liksom lyssnande inåt sig själv förde han oss in i mystikernas psykologi, hjärnans fysiologi, Freuds judiska bakgrund, de religiösa riternas psykiska funktion eller Ramakrishnas visioner. Vi studenter hyssjade åt varandra. Dessutom blundade i han långa perioder. Som ur en inre dvala ömsom berättade han, ömsom kritiserade han, ömsom analyserade han. Det blev tyst i salen och många fascinerades. Nu och då avbröts monotonin av pedagogiska utbrott, en (oläslig) mening skrivs på tavlan eller så steg han upp och framförde en improviserad pjäs för att illustrera en tes om rolltagandets psykologi eller satte sig på katedern för att illustrera en ställning i yoga. Sundén var teatral.
Vad vi fascinerades jag utav ? Den frustande vitaliteten och bredden? Visst, under samma termin kunde vi både behandla Krishna och Vishnus relationer i indisk mytologi, försöka förstå Luthers eller Laestadius syn på försoningen som upplösning av ett oidipalt drama eller granska den extatiska shamanismens fyrsiologiska förutsättningar. Men mest var det nog entusiasmen som gjorde intryck ? inlevelsen och respekten för vanlig folklig fromhet, fjärran från de skolastiska övningarna. Samtidigt var han lärd inom såväl humaniora och naturvetenskap.
Sundén var licentiat i hebreiska, disputerade i Sorbonne på en avhandling om Henri Bergson, undervisade på polishögskolan. Han rörde sig både över religionsgränserna och gick (på gott och ont) in och ut ur de mest
