alla lyckliga familjer liknar varandra. Pocket.

Bonnier pocket 2011. 302 sidor.

Mycket gott skick. Vurmen för överklassen har länge varit stor; som godsägarkläder på ambitiösa unga medelklassmän, som den antropologiska förtjusningen i adeln. Som utsläpade småbarnsföräldrars längtansfulla veckoslutsresor till slott med afternoon tea.

Men hos en tid som lånar sin stil, sina mål och sina värderingar från överklassen föds också ett behov av demaskering.

Journalisten Claes de Faire debuterar nu med romanen ?Alla lyckliga familjer liknar varandra?, en titel som lånats från första meningen i Tolstojs ?Anna Karenina?. Baksidestexten lovar just tröst genom berättelsen om en familj på Strandvägen i Stockholm, eftersom de ?gör allt för att dölja sprickorna i den perfekta fasaden?. Puh! Det var väl det vi visste. Bara sken, alltsammans.

Det är nästan så att man blir konspiratorisk och undrar om det är med dessa historier som man håller folket på plats: låt noblessen ha sina pengar och sin makt, de är ändå bara väldigt ätstörda och köldskadade och har förvridna sexualliv.

?Alla lyckliga familjer liknar varandra? är lite formelaktig, och ibland lite för betagen av just skenet. Men också effektivt engagerande, där den följer den högvälborna familjens väg mot upplösning. de Faire låter Jan-Carl, hustru Louise och tonårsdotter Julia berätta i växelvisa kapitel. Jan-Carl inleder med en rapport från sitt senaste äventyr med en ung kvinna och klargör vilken psykologisk slutsats vi ska dra av dessa ständiga otroheter: bara genom att ha skuldkänslor klarar han av att fortsätta leva med en hustru han förmodligen inte längre älskar.

Det är en intressant tanke, och de Faire är bra på att fånga den desperata egennyttan hos människor som bygger livsinnehåll genom omvärldens blickar. Men ?fånga? är i och för sig fel ord. Den här romanen skapas inte genom scener som kommunicerar något tolkningsbart till läsaren, utan alla analyser utsägs genom en minst sagt allvetande berättare. Det innebär också att ingenting förändras beroende på vem som formellt talar i kapitlen, utan samma stämma ekar från varje rad.

Jag ser i och för sig inget egenvärde i ?show, don?t tell?. Tvärtom är jag förtjust i den här sortens ihärdigt analyserande sedesskildring. Det är som om Claes de Faire har byggt sig ett dockskåp av Östermalmsmodell, för att bevisa att han kan rasera det med ord. Medan han flyttar runt sina figurer berättar han allt han vet om sådana som dem; om deras bördsstolthet, deras lantbruksfastigheter, hur herrarna tänker när de väljer smått, hur damerna är underkastade både fäder och äkta män, hur unga kvinnor försöker vara Versaillesutlevande när det gäller sex, men mest lär sig hur man bäst svankar för att killen ?ska bli klar?.

Claes de Faires språk är snyggt vältaligt, och på det sättet kongenialt med miljön han beskriver. Tyvärr lite för kongenialt ibland, eftersom kärleken till det stela språket inte alltid är besvarad. En smal spetskant ?tronar? knappast fram, det står ?kolonial? när det förmodligen ska