Dödas kärlek

Modernista 2011. Inbunden med skyddsomslag, gallrad biblioteksbok, 149 sidor, 300 gram. Nära nyskick.

Det vore visserligen inte fel att säga att Björn Runeborgs nya roman handlar om några ungdomars sökande efter kärlek och identitet i en liten stad på 1970- talet, men en sådan beskrivning snuddar bara vid ytan av denna hisnande och gåtfulla berättelse.

Björn Runeborg har alltid haft en skarp blick för den till synes vanliga människans egenart och en utsökt förmåga att avtäcka vardagens dolda skikt och bottnar. Så även i ?Dödas kärlek?, en roman där livet står i ständig kontakt med döden och där kärleken väljer helt andra vägar än de förväntade.


Romanens huvudperson heter Ronnie Peterson och går sista året på gymnasiet när hans namne, den kände Formel 1-föraren, kör ihjäl sig i Italien. I skolan dagen därpå märker han att de andra eleverna tittar på honom på ett särskilt sätt och som ett tyst svar på deras blickar tänker han orden ?Jag är inte Ronnie Peterson?. Meningen slår rot i honom, blir till ett slags mantra som stärker och lyfter honom och på ett oförklarligt sätt gör honom till en annan än den han dittills har varit.

En av dem som plötsligt ser på Ronnie på ett nytt sätt är Hedvig, en flicka som förlorat sina föräldrar i just en bilolycka och som sedan dess levt omvärvd av deras röster, som oavlåtligt styr och ingriper i hennes liv. Hon har, som det heter i romanen, ännu inte börjat.


Men när Ronnie förälskar sig i henne tar hon de första trevande stegen ut ur dödsriket mot självständighet och en egen identitet. Om de stegen för henne närmare Ronnie eller inte är en fråga som inte ska besvaras här. Det vore att förta en del av nöjet i att läsa denna oavbrutet fängslande och besynnerliga kärlekshistoria, som inte kan liknas vid något annat än andra Runeborgberättelser.

Precis som i författarens två föregående romaner, ?Dag? och ?Mytomaner?, drivs gestalterna av en sorts besatthet och en benägenhet att läsa in märkliga samband och mönster i allt som sker. Det gäller för övrigt inte bara huvudpersonerna, även bifigurerna framstår som mer eller mindre udda människor, fyllda av sällsamma föreställningar om världen och sig själva.


Ändå är de alla ytterst övertygande och trovärdigt skildrade, och häri ligger en del av Runeborgs styrka som författare. Han tar läsaren milt i handen och lotsar henne långsamt men säkert in en värld som i allt liknar verkligheten, bara uppförstorad, mer skimrande, mer betydelsediger.

Och han gör det med hjälp av en prosa som äger en närapå bländande skärpa och en lika lågmäld som uppfordrande klang. Med ?Dödas kärlek? visar Björn Runeborg än en gång att han är en av våra verkligt stora författare.



Eva Johansson

litteratur@svd.se