Margot. Pocket.

Brombergs 2013. Pocket, 183 sidor.

Nyskick. En mening öppnar plötsligt boken. Den kommer på slutet, faktiskt på näst sista sidan där Bengt Ohlsson pratar med Margot Wallströms man om hur mycket bensin som finns kvar i tanken på bilen. Han skriver: "återigen tänker jag på en rörelse vid vatten-ytan, en stor fisk som slår med stjärtfenan och sen är den borta."

Om man har sett en sådan rörelse blir man orolig. Överraskningen när vattenytan klyvs av något som kommer underifrån, skymten av en rygg eller en sida eller en fena och allt är över på ett upphetsat ögonblick och man undrar vad den gjorde där, fångade flyende småfisk eller snappade en insekt på ytan och man frågar sig vad man egent­ligen såg.

Bengt Ohlssons bok om Margot Wallström, en sorts auktoriserad biografi eller snarare en 200 sidor lång av Margot godkänd Benke-krönika, är full av rörelser som antyder djupet i ett av Socialdemokraternas svåraste trauman. Sveriges största och viktigaste parti har inte fått välja den ledare man vill ha sedan 1968, snart ett halvt sekel sedan.

Carlsson fick jobbet på grund av mordet, Persson på grund av Toblerone-affären och av att Jan Nygren ville ta hand om sin son, Sahlin för att Lindh försvann, Löfven för att Wallström sa nej.

Ständigt detta nej.



I kärleksrelationer talar man ibland om den upphöjda kärleken, den som aldrig blev av och som därför blir livets största, en längtan som får näring just av avståndet och det aldrig förverkligade samlivet.

Kanske är det där Wallströms hemlighet ligger. Hon är en dröm om det som skulle ha kunnat bli, en korrigerad successionsordning efter de båda morden, ett hopp om att äntligen få frid och fred och ljus i mörkret och hela kungariket. För vad är det annars som får Socialdemokraterna att ständigt feberdrömma om en tidigare uttråkad kulturminister och en besviken socialminister? Hon förhandlade visserligen kemikaliedirektivet i EU med viss framgång men sedan när blir man Socialdemokraternas ordförande på sådana meriter?

Men hon är säkert större än så. I partierna finns kunskap om meriter som inte betyder något utåt men mycket inåt, bland annat förmågan att leda möten. En skicklig politisk ledare ska få alla att känna sig hörda och sedda och sammanfatta gruppens ståndpunkter och samtidigt staka ut sin egen linje. Det är en sällsynt gåva och i Ohlssons skildringar av de många mötena i FN-byråkratin tycks Wallström onekligen ha den. Hon kommer in i ett rum och alla gillar henne.

Klart man vill ha en sån som ordförande. Dock vill hon icke.



En återkommande rörelse i ytan är hennes ensamhet och olycka. Ohlsson fångar den skickligt och det måste ha varit svårt att skriva ut den med henne hängande över axeln.

Hon är ensam på kvällen i lägenheten på Manhattan när kollegorna fredagsmyser med familj och vänner, hon är ensam när hon kommer nynnande i korridorerna på jobbet och när hon kommer hem till villan vid Vänern där hennes tandborste står bortstädad i något skåp. Hon berättar om e