Mitt möte med de gåtfulla antroposoferna

Wahlström & Widstrand 1994. Inbunden med skyddsomslag, 190 sidor, 575 gram.

Mycket gott skick. Recension: August 8, 2012 · by alicia hamberg · in böcker

Ännu en gammal dammig antroposofbok från biblioteket. Jag gör minnesanteckningar, eftersom jag måste lämna tillbaka den. (Det är det jag inte gillar med bibliotek. Och så detta med att böckerna är så? smutsiga.) Så här börjar Arne Reberg äventyret:

Det ligger en pastellfärgad dimma över de blå husen, slöjlik och undanglidande. Lyktor som tänds och ger konturer åt ett arkitektoniskt underverk, som utifrån E4:an äger samma balans som naturens eget scenario med skog och sjö.

Är det här vad Platon avsåg med sin idévärld, om att Gud uttrycker sig i former som i benådade ögonblick kan fångas in av människan? Finns här en utopi om ett nytt samhälle? Eller dröms det blott en hemlig dröm?

Jag smyger i kulisserna, alltjämt villrådig om hur jag väcker nyfikenhet på en gåtfull rörelse som genomvävt mig. Den kallas antroposofi och vill räta på människans rygg, elda hennes puls. Likafullt är antroposofin till sitt väsen avvaktande, den ropar inte ut sig på gator och torg, agiterar och profeterar inte. Det är en blyg blomma, men doften är stark. Den lämnar ingen oberörd. Därför bör entrén, på vår materialistiska scen, företas med samma varsamhet som då ett stycke förödd natur ställer om sig efter nya och ljusare förhållanden.

Och så forsätter det. Jag tror ovanstående löftesrikt högtravande citat skänker en antydan om bokens karaktär. Det handlar om Arne Rebergs snart 20 år gamla bok Mitt möte med de gåtfulla antroposoferna (Wahlström & Widstrand, 1994). Glädjande med boken är fotografierna, varav de flesta är tagna av Mats-Ola Ohlsson (fotograf, läkepedagog och numer generalsekreterare för svenska Antropsofiska sällskapet). Arne Reberg är journalist och författare, som tidigare hade skrivit en bok om sin cancersjukdom (Mina förklädda gudar). För att gå rakt på det förmodligen mest uppseendeväckande med boken: han tycks mena, men kanske inte helt entydigt, att antroposofin och den antroposofiska medicinen hjälpt honom att bli frisk från den långvariga cancern, detta trots att han också samtidigt genomgått upprepade konventionella behandlingar. Men Arne Reberg vill inte, trots ett mångårigt engagemang och intresse för antroposofin, kalla sig antroposof. Denna så vanliga inställning: att associationen till antroposofin är något slags gift, den som får etiketten ?antroposof? är inte längre fri. I Rebergs fall: han vill vara ?fri skribent? och ?allsidig? i sin berättelse.

Men Reberg menar alltså att antroposofin hjälpte honom att överkomma sin ?dödsdom?. Kanske var det den antroposofiska läkaren, Christian Osika, som botade honom, kanske var det han själv, spekulerar han. Enligt Osika blev han frisk eftersom ?uttrycksdriften? han hade i sig ägde ?läkekraft?. Reberg betraktar den antroposofiska cancermedicinen ? Iscador, mistelpreparatet ? som livsuppehållande, och törs inte leva utan den, och var