Jag biter i apelsiner

gilla böcker 2013. Häftad, mjukband, 232 sidor, 19x13cm. 288 gram. Gallrad biblioteksbok i nyskick förutom klisteretikett på baksidan. Kommersiellt jippo eller inte, förvånansvärt många tycks känna sig berörda av alla hjärtans dag. Kanske för att det är den dag på året då det blir så tydligt att våra relationer ? eller våra förväntningar på relationer ? kolliderar så brutalt med verkligheten. Alltsammans bygger på ett infernaliskt sätt på att man inte ska vara nöjd där man är, att gräset ständigt ska te sig grönare någon annanstans.

Filmer och musik hjälper till att hålla illusionen igång. Vi grälar om städning eller dagishämtning, nöter på varandra hela tiden, medan en mer primitiv del av oss aldrig kommer att sluta undra varför vi inte någonsin har fått uppleva något som ens lite grann påminner om slutscenen i ?När Harry mötte Sally?. Det är någonstans där i brytningspunkten mellan de banala drömmarna och den mer komplicerade, djupa, relationen som den riktiga kärleken finns.

Jag firar årets alla hjärtans dag med att läsa två desillusionerade och lite sorgsna kärleksromaner av unga kvinnliga debutanter: Caroline Hainer, född 1976, med boken ?Inte helt hundra?, och Annakarin Thorburn, född 1980, vars debutroman heter ?Jag biter i apelsiner?. De är båda romaner som rör sig i det där rastlösa sökande kraftfältet. I båda de unga huvudpersonernas liv framstår jakten på kärleken som det över allt överskuggande: vänner, jobb, studier finns där i bakgrunden, men mest som inramning, blek rekvisita. Inga nyheter där sedan 50-talet, tyvärr.

Annakarin Thorburns huvudperson lever tillsammans med en snäll pojkvän som av någon anledning kallas Ödlan. Han är omtänksam och kärleksfull, förhållandet borde vara bra, men huvudpersonen dras samtidigt till Lo, en man som hon träffat på universitetet.

Utan att riktigt veta varför inleder hon ett parallellt förhållande med honom, utvecklar ett veritabelt dubbelliv. Det finns något närmast viljelöst i hela akten: hon låter sig svepas med utan större reflektion över konsekvenserna. Det går så länge det går, tycks hon resonera, och det gör det ju också. Men inte hur länge som helst.

Annakarin Thorburns bok sysselsätter sig mycket med den där kapitulationen, lockelsen i att bara låta sig svepas med, men hennes huvudperson förblir alltför undflyende genom hela boken. När allting till sist brister, när saker ställs på sin spets, kommer vi henne lite närmare ? inte minst i hennes förhållande till sin pappa. I familjesituationen, föräldrarnas skilsmässa och en mamma som lämnat familjen, anar vi en förklaring till huvudpersonens problematik.

Men detta är en roman som ägnar sig mer åt antydningar än raka utsagor. Och det är en bok som gör det lite väl enkelt för sig, framför allt när det gäller undflyendet.

Om mycket antyds utan att sägas rakt ut i Thorburns bok är Caroline Hainers ?Inte helt hundra? på många sätt raka motsatsen. Här pratas det i princip oavbrutet, analyseras, vänds och vrids. Huvudpersonen