Som glansfull segrare i Svenska Turistföreningens tävling "Årets bilder 1936" svingade sig den knappt tjugotreårige Lennart af Petersens upp på den svenska fotografins skådeplats med en rationell bildstil som skulle utgöra fundamentet i hans fotograferande i nu snart fem decennier. I de prisvinnande bilderna, återgivna i Svenska Turistföreningens publikation Årets bilder 1936, finns redan de särdrag som bär hans signum: rumskompositionen och staffagefiguren.
Medan generationskamraterna sökte sig utefter allfarvägarna till fotografiateljéns dunkel, reklamens progressiva värld eller pressfotografyrkets alltmer vidgade möjligheter, gav Lennart af Petersens sitt naturintresse fullt utlopp.
Likt föregångaren, mästaren Carl Gustaf Rosenberg (1883—1957) sökte han sig ut i det svenska landskapet och förmedlade därifrån sina intryck till Svenska Turistföreningens medlemmar.
Som landskapsskildrare, och senare som staden Stockholms specielle bildkrönikör, var Lennart af Petersens, likt C. G. Rosen-berg, fri från de stilgrepp som präglade de flesta av kollegerna med deras fallenhet för det genrebetonade banala.
Den nysakliga fotografistilen, som fick sitt genombrott i Sverige vid "Internationella Fotografiutställningen" 1934 i Liljevalchs Konsthall, var skönjbar i Lennart af Petersens fotografier och underströk hans dokumentära berättande om människor, rum och föremål liksom om arkitekturen i både landskap och städer. Stilen var mer framträdande hos Lennart af Petersens än hos C. G.
Rosenberg, som f. ö. vid denna tid var den ende som kunde mäta sig med de konstskapare fotografin frambragt utomlands.
Inspirerad av C. G. Rosenberg fann han dock att många motiv var återgivna betydligt tyngre och mer statiskt av denne än vad verkligheten utvisade. Vad Lennart af Petersens saknade hos den äldre fotografen var det improviserande drag han själv äger: att snabbt kunna nyttja skeendet i det förbiglidande ögonblicket. Rosenberg var stationär och orörlig vilket hör ihop med den kamerateknik och det material som stod honom till buds.
Båda bildskaparna har dock gemensamt känslan för det nordiska vemodet, vilket kommer till uttryck i bilder av skira sommardagar där föraningen om det kommande långa vintermörkret, vår egen hädangång, lurar ogripbar i skuggan.
De skiljer sig detta till trots från de nationalromantiska målarna vars målningar hade mer av själfullhet än av dokumentär realism.
Den rent klingande tonen i fotografierna påminner vid jämförelse, mer om Kurt Atterbergs, Lars Gullins, Lars-Erik Larssons eller Dag Wiréns nordiska musik där också lyhördheten för molnskuggans vandringar i landskapet är så uppenbar.