Den dubbla dagen. Franska strövtåg

Heidruns 2004 Inbunden med skyddsomslag, 175 sidor.

Nyskick. Krister Gidlund arbetar sig upp till salig extas i ett storartat pekoral om Frankrike.

Krister Gidlund gör i "Den dubbla dagen. Franska strövtåg" ett försök att lansera den dubbla boken: den första titeln gäller något som är tänkt som en essäsamling. Men så, för säkerhets skull, har han hängt på den andra titeln, som gäller en samling resekåserier.

Essäsamlingens tema presenteras i ett inledande kapitel om Göran Tunström och minnet av gungstolen, den mytiska, som Tunströms mor sades komma ihåg trots att det - åtminstone i författarens ögon - var uppenbart att det rörde sig om ett missförstånd: "Men samtidigt skulle vi konstatera, att i det andra rummet, i det imaginära, var det trots allt en och samma stol."
Annons:

Detta väl vaga och allmänna tema gör sig då och då påmint när författaren skildrar till exempel "Damen med enhörningen" i Clunymuseet, katedralen i Chartres, målaren Cézanne och Almqvist som turist i Paris.

Större delen ägnar Krister Gidlund åt resekåserier om "sitt" Frankrike och "sin" by - försiktigtvis inte nämd vid namn - med dess regionala specialiteter. Det är i Europa i dag en genre som sjunger på sista versen. Gidlund är också själv medveten om det, men han kan liksom inte låta bli att skriva den sedvanliga lovprisningen till det regionala Frankrike.

"Brödet och vinet" är till exempel ett storartat pekoral till "smakens närvaroskapande förmåga", som åberopar både mystikerns via negativa och "Marcel Prousts så mångomtalade madeleinekaka, doppad i lindblomste". Det börjar som oftast med att Gidlund åberopar någons skildring - här August Strindbergs "Bland franska bönder" - och så arbetar han upp sig till salig och slutlig extas:

Smaken är en närvarons stafett. Madeleinekakan eller doppet i grytan härskar en stund. Stunden blir enkel, märkvärdigt enkel. Rummet tätnar, gudarna bleknar.

Engelsmannen Peter Mayle gjorde en gång stor succé med sina reseskildringar från Frankrike, till exempel "Ett år i Provence". Så stor att de till och med kom att översättas till franska. Och då blev det snart slut med Peter Mayles så lönande syssla: fransmännen blev så arga över att se sig skildrade ur närsynt engelsk horisont att Peter Mayle inte kunde bo kvar i "sin" by.

Något sådant kommer inte att drabba Krister Gidlund. Men han är nästan på väg åt det hållet när han skildrar sina småskurna grannar, den avlidne parfymören från Paris och hans tråkiga fru, i "Den tidlösa gräsmattan".

Bättre lyckas Gidlund då han ensam försöker etablera bräkande kontakt med ett får - i "Det intresselösa fåret" - och uppenbarligen lyckas undgå den vanligaste lösningen på sin skaparvånda:

Egentligen borde jag åka in till Paris, tänker jag, då jag släntrar in på gården. Och se på konst. Palais de Tokyo är nytt och säkert värt ett besök.

Birgit Munkhammar DN