Det finns ett ofta citerat ordspråk på italienska som sägs ha myntats till John Hawkwoods minne: "Un inglese italianato è un diavolo incarnato". Det vill säga, man kan knappast tänka sig något jävligare än en engelsman som trivs i Italien.

Under en paus i hundraårskriget mellan Frankrike och England sökte sig stora sysslolösa engelska arméer ned till Italien, för att fortsätta livnära sig på krig och belägringar. De bildade ett slags aktiebolag, och valde härförare inom sin krets. En av dem var John Hawkwood.
Han svepte fram med sitt kompani och sålde krig till den som betalade bäst, i ett Italien som knappt hämtat sig från pesten och som var sönderslitet av politiska konflikter. Det som idag är en nation bestod då av flera rivaliserande kejsardömen och stadsstater, som alla var villiga att betala för att såna som Hawkwood skulle skona dem och ge sig på en granne i stället. Mitt i allt damp påven ned i Rom efter femtio års exil och blandade sig i leken.
I dag är Hawkwood en gestalt i utkanten av historien, då stod han i dess mitt, under en tid som måste sätta världsrekord i svek och politisk oro. Frances Stonor Saunders har följt honom i hälarna, och också tecknat den tidens stora som på olika sätt kom i kontakt med Hawkwood: den fromma och makthungriga Katarina av Siena, författaren Geoffrey Chaucer och den sure och bekväme kärleksskalden Petrarca.