Kärleken i Julia Anderssons liv

Natur & Kultur 2011. Inbunden med skyddsomslag, 469 sidor, 195x135 mm. 540 gram.

Nära nyskick. Publicerad 08 mar 2011 09:34

Liten
Mellan
Stor

ANNONS:
FAKTA
Nina Lekander gillar Åsa Mobergs outgivna 70-talsroman Kärleken i Julia Anderssons liv.
Rekommendera0 Tweeta0
Född i slutet av 50-talet har jag mer gemensamt med 60-talistiska punkare än 40-talistiska proggare. De var ett slags storasyskon som sällan kom längre än till Janis Joplin, Bob Dylan och Jimi Hendrix innan de kastade dessa imperialistiska skivor, hetsade varann att lyssna på vietnamesiska benpipeflöjter och blev auktoritära. Det gällde även en del kvinnor, om de inte bara blev lätt schizofrena av att växa upp i ett 60-tal som började med strumpebandshållare och slutade med "fri kärlek" på männens villkor.
Ändå vimlar här av hjältinnor som gjorde det personliga politiskt och vad de kunde för att skapa sina egna villkor. Några av dem blev "kvinnoförfattare" till så kallad bekännelselitteratur.
En av dem är Åsa Moberg, vars debutroman Kärleken i Julia Anderssons liv först nu publiceras. Den skrevs 1973-74, innan Rädd att flyga, Fräls oss ifrån kärleken och Maken givits ut, påpekar Moberg i ett nyskrivet efterord. Jo faktiskt, hon måste ha varit först ut att skriva en så sexuellt explicit, självbiografisk roman om kvinnoliv i det moderna Sverige - före till exempel Sun Axelsson, Inger Alfvén, Agneta Klingspor och Kerstin Thorvall. Birgitta Stenberg fanns ju, men hade då mest fiktionaliserat kriminella ungdomar utanför den svenska normalfåran.
Här hamnar vi mitt i densamma med början i ett sent 60-tal där huvudpersonen Julia vantrivs och retar ihjäl sig på Konstfacks konforma textillinje full med gnälliga flickor som vet att högst två av 15 lär bli "textilkonstnärinnor" medan resten får gifta sig med män som försörjer dem.

Så följer ett år på Mah-Jong, offentlig kritik av modebranschen och damtidningarna - samt det första mötet med miljonären Hubert Meyer (Harry Schein), en av de två män som de här åren Julias liv kretsar kring. Den andre är Rune (Tor-Ivan Odulf), Julias inte precis matlagningsmässigt jämlika men sympatiska sambo som uppmuntrar Julias yrkesliv och försöker dämpa hennes flitiga "samhällstillvändhet". Och allt ska det pratas om!
Det är en tid då var och varannan student när de inte demonstrerar och diskuterar politik stöttar fångar och narkomaner, ibland till och med inlemmar dem i sina kollektivfamiljer (är det Sköld Peter Matthis som skymtar här, en tredje men mer perifer snygging?).
Anmärkningsvärt, förutom nyckelromansgrejen och den uppbrutna kronologin som är dramaturgiskt begriplig men som inte alltid riktigt fungerar eftersom Julias resonemang är sig för lika var än i historien vi befinner oss, är framför allt:
Språket, orört av människohand under nära 40 år, enligt uppgift bara nedstruket. Klingar rent, inte överdrivet tidstypiskt men ändå med signalord att fnissa lite åt. Alla dumhuvuden är "fascister" - dock ej för Julila, hon dölje