I manegen med Glenn Killing
VHS-band. 95 minuter. 1992.
Mycket gott skick. Fodral i mycket gott skick. Det är med blandade känslor som vi nu återvänder till denna vår första TV-serie, ”I manegen med Glenn Killing”, från 1992. Det var våra första stapplande steg i ironins värld, vi var osäkra och tog till enkla knep i vår rädsla att framstå som svaga. Idag hade vi till exempel inte gått lika hårt fram mot Stig Vig, Roffe Wikström eller Leonard Cohen. Vi kan bara hänvisa till att vi vid den tidpunkten ännu inte hade upptäckt nåden. Därför blev vår humor ofta rå och hjärtlös på ett sätt som vi idag givetvis tar avstånd ifrån. Även vårt beteende utanför kameran var vid den här tidpunkten klandervärt. Vi var högljudda och arroganta och låg med flickor vi knappt kände. Vi ber om ursäkt till alla flickor som vi slentrianmässigt spänt på genom åren. Det är omöjligt att förbereda sig för ett sådant enormt genombrott som vi fick med ”I manegen med Glenn Killing”. Plötsligt stod borden dukade och glasen fyllda. Vi hade ännu inte förstått hur bräcklig människosjälen blir då den konfronteras med lismare, månglare och överflöd i alla dess former. Vi var unga och hungriga och tog för oss från de dukade borden… Vad som verkligen hänt under de sex åren sedan ”I manegen med Glenn Killing” är oss fortfarande ett mysterium. Vi kan analysera det nu i efterhand, men det underjordiska arbetet i själen pågår alltid i tystnad. Då vi skrev ”I manegen med Glenn Killing” förekom det säkert ett uppluckrande i jorden och ett borrande i marken för grundläggningen, varom vi inte hade en aning. Gud sprängde i klippan för att placera sin stubintråd och han arbetade bara i själens skuggrike om natten. Ingenting märktes. Först flera år senare började gnistan att äta tråden. Då kände vi hur själen oroades av stötarna. Men ingenting var ännu smärtsamt eller särskilt tydligt. Så småningom började vi känna avsmak för oss själva, men fortsatte att tvivla på trons artiklar. De invändningar vi hade kändes ovedersägliga, men en morgon då vi vaknade var de försvunna, utan att vi hade en aning om hur det gått till. Vi bad för första gången och laddningen exploderade. I hela den här kalabaliken var det en enda person som såg klart, nämligen Steve Sem-Sandberg som i en understreckare i Sv.D. skrev: "Efter en sådan TV-serie återstår endast för upphovsmännen att välja mellan en pistolmynning och korset". Vi har gjort ett val. KILLINGGÄNGET VÅREN 1998
