Svinalängorna

Inbunden bok. 2006. 260 sidor.

Mycket gott skick. Receptet på en finsk fruktbål: lägg en gul ärta i tjugo liter Koskenkorva, låt den dra i tre minuter och avlägsna därefter ärtan på det att fruktsmaken icke må bli för dominerande.

Såna där vitsar drog man om finnar på 70-talets skolgårdar, innan man ens visste vad Koskenkorva var. Och så slogs de med kniv, finnarna. Tillsammans med några chilenare och greker var finnarna De andra, som kunde klumpas ihop med fördomsfulla vitsar.
Annons:

Familjen i Susanna Alakoskis debutroman uppfyller alla fördomar. Svinalängorna är det hånfulla namn som på Ystads kommunalkontor ersätter stadsdelen Fridhem. Där bor låginkomsttagare, invandrare, långtidssjukskrivna och andra samhällsproblem. Och där bor Leena. Det är 60-tal och den femhövdade familjen flyr från det finska armodet till det svenska folkhemmet. Leenas pappa och mamma super, periodvis, och ju äldre hon blir desto mer kommer hon till insikt om det förnedrande i situationen.

Det är Alakoskis styrka att det som börjar litet pittoreskt och på-axeln-ryckande sakta mörknar till becksvart när Leena når tonåren. Med "Svinalängorna" får man ett helt omvänt perspektiv gentemot det gängse: inget priviligierat gnäll om hur Staten griper in och förmyndar bort individen. I stället vädjar Leena om hjälp från myndigheterna och förtvivlar när föräldrarna lyckas dölja misären för socialtjänsten. Till slut blir också Stat och Kommun räddningen för Leena. Och det sker med tvång.

Det är en välskriven rak och originell skildring. För när läste vi senast en hyllning till kanslisterna på soc?
Jonas Thente

Jonas Thente

jonas.thente@dn.se
Vinnare av Augustpriset för Årets svenska skönlitterära bok 2006!

Leena har två bästa vänner. Åse är nästan den enda hon känner som inte har en pappa som super, men hennes mamma brukar bli full så det jämnar ut sig. Riittas pappa är full nästan varje dag.

Ett nybyggt bostadsområde i Ystad fylls på 60-talet av invandrarfamiljer och låginkomsttagare. För Leena och hennes finska föräldrar är den nya lägenheten höjden av lyx: tre rum, balkong, parkett. Av kommunen får kvarteret snart namnet Svinalängorna.

De brandgula trevåningshusen blir en samlande plats för Susanna Alakoskis roman om Leena, som klarögt och fartfyllt berättar om sig själv, sina föräldrar och grannar och alla de dråpliga och drastiska händelser som utspelar sig runt henne. Men skrattet fastnar i halsen när denna barndomsskildrings verkliga karaktär börjar skönjas.

Leena, hennes syskon och vänner kastas i skrämmande ryck mellan perioder av skenbar ordning och fullkomligt kaos, och när boken är slut har vi tagit del av en skakande berättelse om klassamhälle och barns utsatthet och överlevnadskraft.

"Det är en klasskildring som svider - visst. Men dessutom, tänker jag, en tidsskildring som lyckas vara lika tydlig som tidlös. Storartat."

Kulturnyheterna