Kärleken är dödens motsats

Brombergs 2008. Inbunden med skyddsomslag, 53 sidor.

Nära nyskick. ?I den här trakten försöker även enbenta ta värvning?, lyder en emblematisk mening i Roberto Savianos korta berättelse Kärleken är dödens motsats. Trakten är Neapel och Syditalien, och värvning innebär försörjning. Påpassligt inför den mordhotade författarens besök i Stockholm ger Brombergs ut denna tunna skrift, ett reportage som kretsar kring 17-åriga Maria som förlorat sin fästman Enzo i den ?fredsbevarande? insatsen i Afghanistan.

Hemma i Italien går Maria och väntar på att Enzo ska komma hem så att de äntligen kan gifta sig; ­genom pengarna han tjänar som soldat får de råd med det. I stället sprängs Enzo i luften av talibanerna och hon blir änka, klädd i svart som de flesta kvinnor omkring henne. Det är ingen idé att byta ut de svarta kläderna, det kommer alltid fler att sörja och för att stå ut lär man sig att betrakta allt som händer som oundvikligt.

?Det finns nästan ingen här i trakten som inte minst en gång har funderat på att ta värvning?, skriver Saviano. I övriga landet förknippas ordet krigsveteran med ?vithåriga före detta partisaner?, i södra Italien är de unga. I den miljön uppstår konkurrens om vems krig som var svårast och viktigast, vilka umbäranden som var mest outhärdliga, om det var Bosnien och Kosovo på 90-talet, eller Libanon, Irak och Afghanistan på 00-talet. Soldaterna vill att det är just deras krig som folk minns, men så fort det kommer ett nytt uppdrag att åka till faller de äldre krigen i glömska.

Och under tiden övertygar sig Maria om att hon kan slita Enzo från döden genom att fortsätta älska honom, ty kärleken är dödens motsats som det står i sången av Sergio Bruni och som vägleder Maria i hennes förtvivlan.

Särskilt krigets helvete skildrar Saviano konkret och ickespekulativt. Inte från fronten utan från berättelserna i efterhand på platsen soldaterna lämnar och återvänder till, där släkten väntar, fruktar och hoppas medan de får e-post med fotografier från krigsskådeplatserna. Roberto Savianos uppsåt och känsla är alldeles genuina, men hans text är lite undflyende. Gestalterna får inte riktigt kropp och ort, bildspråket är mer ambitiöst än exakt och den elegiska stil­en lite för medveten om sig själv.

Men det väsentliga just nu är givet­vis inga sådana futtigheter utan att Saviano får så mycket uppmärksamhet och stöd att camorran inte kan komma åt honom. Dödshotet härrör från den enorma framgången häromåret i Italien och världen med boken ?Gomorra? om Neapels maffia.



Lena Andersson

kultur@svd.se