Bröder under vindar sju. Dikter och visor ut radiospelen

Bonniers 1982. Inbunden med skyddsomslag, 142 sidor, 22x16cm. 400 gram.

Nära nyskick. Bröder under vindar sju var den vackra titeln på en bok som för tjugofem år sedan samlade dittills otryckta dikter och visor ur Nils Ferlins radiospel. Med den inledde Jenny Westerström sitt energiska arbete att belysa de flesta sidor hos denne folkkäre poet och visdiktare. Åtta år senare doktorerade hon på en omfångsrik avhandling om Barfotapoeten: Nils Ferlin, och ytterligare åtta år därefter kom hennes magnifika monografi Nils Ferlin ? ett diktarliv, passande nog samma år som han skulle ha fyllt hundra (han blev sextiotre, betydligt äldre än de flesta skulle ha trott som träffade honom under hans slitsamma bohemår på trettiotalet). Förutom att ha hunnit vara mångårig studierektor för litteraturvetarna i Lund har Jenny Westerström dessutom varit ordförande för Nils Ferlin-sällskapet och engagerat sig i dess tidskrift Poste Restante. Nu kröner hon allt detta med sitt magnum opus där Nils Ferlin fortfarande står i fokus men där geografin breddats och tiden förlängts. Med sina nära åttahundra faktatäta sidor är detta en på alla vis djupt imponerande bok, dessutom vackert skriven och pedagogiskt upplagd.

I fem kapitel dras linjen från Diderot ända fram till den oppositionelle Wolf Biermann i DDR. Men att de trendmedvetna anarkisterna som surfade på vågen efter ungdomsupprorens 1968 skulle gälla för bohemer värjer sig Jenny Westerström mot, och citerar Malcolm Bradburys åsikt att begreppet numera är urvattnat och intetsägande, ?bohemians on every street corner, self parodists in every boutique, neo-artists in every discotheque.? Inte heller the beat generation kan väl sägas riktigt kvala in i sällskapet. När man hunnit så långt i hennes väldiga svep, det tar en vecka av noggrann läsning, så har man mött ett myller av namn, med börjar redan i Diderots kortroman Rameaus brorson, över Victor Hugo (den skandalösa premiären 1830 på hans drama Hernani epaterade borgarna), Théophile Gautier, Georges Sand ? hennes benkläder markerade hennes självständighet och bohemeri ? och förstås Henri Murger vars roman Scènes de la Vie de Bohème blev till skådespel som blev till opera. Inte bara Puccini var inblandad i den processen, men det var hans version som visat sig slitstarkast. Om inte annat så nog minns man hur kall den lungsiktiga Mimi var om handen, till ljuv musik.

Med ett lyckat grepp sammanfattar Jenny Westerström sina resonemang i nyckelord, i det inledande avsnittet bland annat konstnärsrebellen, gruppen och gruppkänslan, och föraktet för borgarbrackan. Då har förstås avantgardister som Rimbaud och Baudelaire också fångats in i trålen. I det andra avsnittet tecknas sedan hur en svensk bohem växer fram, delvis med inspiration från Frankrike. Där återfinns den lurviga kamratkretsen i Röda rummet men också Strindbergs egna erfarenheter som praktiserande bohem i Berlin (på bierstuben Zum schwarzen Ferkel), där en udda lundatrio också rörde sig: förutom den rabulistisk