Vi lever i en tid då nästan allting kan köpas och säljas. Under de senaste tre decennierna har marknaden, och marknadens värden, kommit att styra våra liv mer än någonsin tidigare. Varför bekymra om denna utveckling? Det är frågan som den amerikanske filosofen Michael Sandel reser i denna internationellt uppmärksammade bok.

Det finns, enligt honom, två skäl att bekymra sig. Det första skälet gäller ojämlikhet. I ett samhälle där allting är till salu, blir livet svårare för dem som inte har mycket att röra sig med. Ju fler saker som kan köpas för pengar, desto mer avgörande blir rikedom (eller fattigdom). Det andra skälet, som står i centrum för Sandels diskussion, handlar inte om ojämlikhet och rättvisa, utan om marknadens nedbrytande effekter. Marknaden fördelar inte bara varor, den skapar också ett visst förhållningssätt till det som kan köpas för pengar. Marknaden är med andra ord inte neutral. Den lämnar avtryck på det den omsätter och marknadens värden kan undantränga andra värden som vi omhuldar. Det finns förstås olika åsikter om vilka värden vi bör omhulda och varför vi bör göra det. För att kunna avgöra vad som bör kunna köpas för pengar ? och vad som inte bör kunna köpas ? måste vi alltså ta ställning till vilka värden som bör styra inom olika delar av samhällslivet.
Sandels resonemang går så här. När vi säger att vissa saker får köpas och säljas, underförstår vi att det är i sin ordning att hantera dem som varor, som privat egendom och medel för egen vinning. Men allting bör inte värderas på det sättet. Det mest uppenbara exemplet är människor. Slaveriet var förfärligt därför att det byggde på att människor såldes som varor på auktioner. Människor bör inte behandlas på det sättet, som egendom och vinstkälla, utan med värdighet och respekt.

Något liknande kan sägas om andra omhuldade nyttigheter och aktiviteter. Vi tillåter inte att barn köps och säljs på marknaden. Även om köparna inte skulle behandla de inköpta barnen illa, skulle en barnmarknad uttrycka och främja fel sätt att värdera dem. Barn bör inte betraktas som konsumentvaror, utan som människor förtjänta av kärlek och omsorg. Vi kan också tänka på de rättigheter och skyldigheter som förknippas med medborgarskapet. Den som kallas till jurytjänstgöring får inte anlita en ersättare. Vi tillåter inte heller att medborgarna säljer sina röster, även om det skulle finnas ivriga köpare. Varför inte? Därför att vi anser att medborgerliga plikter inte bör betraktas som privat egendom, utan som offentliga skyldigheter. Att överlåta dem vore att förringa dem, att sätta fel värde på dem.
Dessa exempel belyser en allmännare insikt, nämligen att somliga goda ting i livet korrumperas eller försämras av att göras till varor. För att kunna avgöra var marknaden hör hemma och var den bör hållas på armlängds avstånd, måste vi därför ta ställning till vilket värde vi bör sätta på vård, skola, familjeliv, natur, konst, medborgerliga plikter och så vidare. Till sist blir frågan om marknaden därför en fråga om hur vi vill leva tillsammans.

Michael J Sandel är professor i politisk filosofi vid Harvard.