Det dyrbara

Albert Bonniers Förlag 2012. Inbunden med skyddsomslag, 327 sidor, 220x145x27 mm. 570 g. Originaltitel: Det dyrebare (2011). Översättning Ann-Marie Ljungberg.

Nyskick. Samtidsromaner har en del som talar emot sig. Så mycket rekvisita tycks väl prosaisk, mobiltelefoner och radhus saknar det produktiva avstånd som ting och miljöer i fjärran land och tid erbjuder. De kan helt enkelt vara ganska kinkiga och krävande.

Norska Linn Ullmann har skrivit samtidsromaner sedan 1998 och hon visste nog redan från början att det var i nuet hon skulle hålla till. Ändå har hennes böcker inget enkelt förhållande till tid. Minnen och historia är närvarande, tiden är skingrad men samtidigt sammanhållen i en sträng romanlogik.

Om Ullmanns böcker brukar sägas att de handlar om de ?nära relationerna?. Så också den senaste, ?Det dyrbara?, som vävs kring några människor som lever tillsammans. Som har gjort det i åratal, som delar gener eller huslån eller någon sorts historia. Linn Ullmann vet att det går att göra vad som helst med dem, att de är i stånd att göra vad som helst med varandra. Älska, svika? förlåta.

Siri och Jon bor med sina döttrar i ett radhus i Oslo. Somrarna tillbringar de i Siris barndomshem Mailund, i det stora huset där hennes styvnackade mor Jenny Brodal lever med den likaledes egensinniga Irma. Det finns en fruktansvärd förlust som präglar platsen, lika obevekligt som den trappa som går från källare till vind och som kanske har 29 steg.

I vindsrummet sitter Jon och försöker skriva den sista romanen i en trilogi, men det går inte bra. På dagarna sover han och på nätterna sms:ar han till olika kvinnor, inklusive sin fru i sovrummet en trappa ner. Hon, å andra sidan, försöker hålla allting flytande genom en outsinlig kompetens. En alkoholistmamma, en oregerlig tonårsdotter, två restauranger och ett krisande äktenskap är vad hon har att hantera.

Dessutom försvinnandet av barnflickan Mille, som är romanens underliggande gåta. Under en fest på Mailund försvann den unga kvinnan spårlöst, för att två år senare hittas nedgrävd i skogen (det är där romanen börjar).

Under dessa två år följer ?Det dyrbara? familjen i lust och nöd. Men det förflutna stiger också till ytan och förser läsaren med ett rikt och intrikat mönster. Styrkan ligger framför allt i skildringen av barnen. Ullmann är alltid lojal mot dem, alla de som tålmodigt uthärdar när pappor och mammor grälar med varandra, när de pratar över huvudet på dem, när de tvingar dem att åka skridskor trots att de har för smala vrister. Barnet som också måste uthärda att bli ensam med en mamma som dricker, och sedan släpa såren med sig under resten av livet.

Vad jag tycker om är värmen som Ullmann frammanar med hjälp av en road fördragsamhet med sina karaktärer, att hon låter dem hålla på, mitt i en viss absurd hjälplöshet. Det lyser fram särskilt starkt i spelet mellan romanens kvinnor.

I sin solidaritet med kärleken, däremot, riskerar Ullmann att bli illojal mot smärtan. Slutet, som sk