Under ett drygt år brevväxlar vännerna Kristian Lundberg och Crister Enander om skiftande och aktuella frågor. Det är inte långt mellan Lund och Malmö där de bor, men dialogen spänner över vida områden. Litteraturen och livet. Vreden och vanmakten. Motståndet och moralen.

Författarna skriver om de utsatta och utfrusna, om det politiska och s­ociala ansvaret i dagens alltmer söndervittrande samhälle.

Hat & bläck blandar det personliga med det politiska i ett engagerat samtal om den tid som är vår.

Pressröster:

"Det vädras samtidsäckel i bästa Strindbergtradition... Lundbergs och Enanders brevväxling om klass, ensamheter och det slags goda hat som kan leda till motbilder kan i framtiden bli en skatt för forskningen... Boken är en lägesrapport om litteraturens ställning och en sorgesång över det politiska tillståndet i landet... Hat & bläck knyter pedagogiskt an till demokratins rötter, folkrörelsernas framväxt, sociala förflyttningarnas 1900-tal och dess ideologiska helomvändning vid 80-talets slut. Enander skriver i lågande vrede om ett intervjumöte med SAF- och Timbromannen Sture Eskilsson, en av hjärnorna bakom den nyliberala ordningen som ersatte folkhemstanken. - Annelie Jordahl, Helsingborgs Dagblad

Med vacker, kristet färgad metaforik skildrar istället Lundberg det nya proletariatets umbäranden och de ökade klassklyftornas konsekvenser. Han återvänder ständigt till klassperspektivet och hatet. Hans eget hat, men även det, subtilare, han känner sig utsatt för Om Crister Enander kan man säga mycket, men likgiltighet upplever varken han eller läsaren. Och han skriver bra, oavsett hur bitter och cynisk han än är. Hat och bläck är politiska texter utan pamflettprosa. Det är viktig motbild till bok som kräver ett visst mod att läsa, men som i gengäld erbjuder en helvetes, jävla underhållning! - Magnus Sjöholm, Smålandsposten

Den är inget mindre än en överlevnadshandbok i det kapitalistiska samhället. Det som varit (deras såriga och förkrympande uppväxter), det som är (det alltuppslukande borgerliga ideologiska övertaget) och även en möjlig framtid vävs samman på ett sätt som gör att man först sträckläser och sen återvänder till valda resonemang och formuleringar. En extremt samtida bok." - John Swedenmark, Arbetet

De samtalar om författarrollen, om skrivandets vardag, om dagens politiska klimat, om vreden, vanmakten, motståndet och moralen och inte minst om klasshat. Och om hur man skall kunna skingra dimmorna i det egna tänkandet och kunna formulera en klartänkt, hållbar strategi där det företrädesvis handlar om skrivandet enligt devisen 'skriva är politik' Bägge dessa två författare äger det poetiska sinnelaget, en känslighet, en närvaro att mitt i det sorgliga, mitt i det svåra ändå orka se skönheten, stillheten i en yrvaken morgon, livslusten när våren nalkas. Ge det sköna utrymme De analyserar samhället, den samtida politiska utvecklingen, de tar på sig själva ett stort pensum, en enormt beting. Och de är kapabla. De kan genomföra det. Det finns inga författare idag som kan skriva en mer påträngande och verklighetsförankrad och inte minst levande samhällsanalys och klassexponering som dessa två. - Benny Holmberg, Tidningen Kulturen

Det är en bok som sjuder och bubblar av vrede och ilska, vanmakt och frågan om vad en människa egentligen är värd när allt tas ifrån henne. En text som böljar fram och tillbaka mellan dessa två, där moral och allvar löper som två skarpa ledljus Det som slår mig med boken är allvaret. Här finns inget publikfrieri, inget fjäsk. Fram växer en historia om samtiden, där vårt samhälle är på kraftig slagsida. Hur resa sig? Både bildligt och bokstavligt talat. Kan vi komma ur det här? Litteraturens förflackning, där det mesta handlar om att sälja, där allt skall vara lättsmält och lättspytt. Det nödvändiga i att skriva sin historia. Rätten att skriva sin historia Hat & bläck är en bok som ger mig hopp. Märkligt kan tyckas, men jag har nog aldrig hört eller läst manliga kulturskribenter, eller författare i Lundbergs och Enanders position som så kraftfullt vågar stå fast vid, och framförallt ge röst åt, den som har förlorat allt. Den vansinniga, den som enligt samhället fallit ifrån, som inte kan beviljas en chans till. - Nina Ahlzén, Rymden

"De sätter litteraturen högst. Litteraturen verkar ha skrivit deras liv Lundberg och Enander skriver i duett, de framför samma åsikter med olika röstlägen. Ifrågasättandet detta nödvändiga uttryck för solidaritet får läsaren stå för. Om Crister Enander, främst kritiker och debattör, skriver hur det känns så skriver Kristian Lundberg, främst författare och poet, så det känns. Omöjligt att inte drabbas längst ner i den sorg som gränsar till klasshat, den klasskramp som gränsar till klasskamp - Bengt Eriksson, Kristianstadsbladet

Varför hatar då Kristian Lundberg sina malmöitiska författarkollegor? Varför skriver Enander med lustfylld elakhet om kulturpersonligheter som Per Svensson, Anders Ehnmark och Jens Liljestrand? Deras bok innehåller annars väsentliga erfarenheter. Kristian Lundberg skriver om sin uppväxt och hur han själv präglats av den ständiga bristkänsla som fattigdomen ger upphov till. Han skriver också om kamrater från barndomen som dött av missbruk.
Crister Enander skriver om sin bildningstörst, och han kritiserar med rätta elitismen i kulturrelativismens bildningsförakt.... Den nyfattigdom och hemlöshet som de två skriver om är också reella problem, likaså att många mentalsjuka lämnas vind för våg. - Magnus Eriksson, Barometern

I Hat & bläck förs en hudlös och angelägen dialog om sådant som angår oss alla. Den anlägger ett existentiellt perspektiv och sätter in Livet i ett klasstänkande Hat & bläck är en stimulerande bok, i vare fall för oss som föredrar Thomas Mann framför Lady Gaga. Jag kommer på mig med att tänka igenom en rad personliga saker och leta fram böcker jag får lust att återvända till Boken är välskriven, tankeväckande och originell. Det är som att i brevlådan få äkta och engagerande brev bland all hjärndöd reklam och tiggarutpressningar som syftar till att ge välgörenhetsinsamlare en bättre livsstandard. Surdeg i den vanliga kaksmeten. - Jean Bolinder, Dast Magazine