Claes Juranders debutbok "Nilsson" var långt före sin tid när den publicerades 1974. Med tiden har den blivit en kultklassiker som påverkat flera av dagens främsta serieskapare. "Nilsson" är en bildroman på 170 sidor som handlar om en nattvakts liv och tankar. Juranders karga berättande och uttrycksfulla teckningar fungerar utmärkt tillsammans. Optimal Press ger ut boken på nytt i hårda pärmar och med skyddsomslag, så den blir tillgänglig för en ny generation svenska serieläsare.

I efterordet redogör Göran Ribe för serie- och konstläget i Sverige vid bokens tillkomst och vad som har förändrats sedan dess. Claes Jurander är konstnär och var under tiden 1992-97 professor i måleri vid institutionen för fri konst på Konstfack.

Nedan följer ett utdrag ur Göran Ribes efterord:

"Claes Jurander är född 1948, var alltså ganska ung vid den här tiden och tillhörde den första generation som vuxit upp med serietidningar. Samtidigt var han utbildad konstnär. Han har själv gärna talat om sin beundran för "Fantomen"-tecknaren Wilson McCoy, och det är tydligt att bildberättandet faller sig naturligt för honom. Men det märks lika mycket att han kom till bildberättelsen med gallerikonstnärens bagage. Det yttrar sig inte minst i att tiden spelar en så underordnad roll i "Nilsson". Rummet är minst lika viktigt, och på sätt och vis kan man vandra genom scenerna i boken som en galleribesökare på en utställning.

Detta är i själva verket den formmässiga förutsättningen för det innehåll Jurander vill förmedla. Han placerar oss i en människas tankevärld, och dessutom en människa som har att kämpa mot ett själsdödande liv. Den handling som finns är oundvikligen en upprepningens eller minnets handling. Berättelsen är en karta snarare än en historia.



Det samhällskritiska underklassperspektivet i "Nilsson" är naturligtvis typiskt för 70-talet. Men de politiska implikationerna är underförstÂdda. Jurander lösgör sig från det tidsbundna genom att i stället ge en levande skildring av en individ och ett samhälle.

Både i sitt innehåll och i sin form föregriper "Nilsson" en utveckling som skulle äga rum inom seriekonsten under de följande tjugo-trettio åren. 1974 fanns även internationellt sett bara ansatser till vardagsrealism i serier, detta främst hos vissa kvinnliga amerikanska undergroundtecknare, även om genren fick lite mer stadga 1976, när Harvey Pekar började dokumentera sin verklighet i den årliga tidningen American Splendor. Först på 80-talet kom en bredare flora av realistiska serier av olika slag i USA och Europa.

Den som etablerade realismen som seriegenre i Sverige var Gunnar Krantz med album som "Falska liv" (1987) och "Superangst" (1993). Runt 1990 kom också en boom för självbiografiska serier i USA och Kanada, och detta sammantaget ledde till att en rad svenska tecknare under 90-talet kom att använda serier för självbiografiska historier. För vissa av dem fanns även "Nilsson" med som en inspirationskälla från en tidigare epok. Mer och mer har boken med åren kommit att framstå som en milstolpe.

"Nilsson" var på flera sätt före sin tid, en fusion av det dramatiska, åskådliga seriemediet, den analytiska, meditativa romanen och den orörliga, inträngande bildkonsten."