Dikter

Albert Bonniers Förlag 1979. Inbunden med skyddsomslag, 224 sidor. Mycket gott skick, liten stämpel på sista sida; Recensionsexemplar...Men vilket andligt reningsbad är inte detta, vilken språklig fest! I en tid när det svenska språket misshandlas på ett allt mer groteskt vis, är det en sannskyldig njutning att ta del av denna rena, strama och, trots brustenhet och salta ironier, som Cullhed påpekar, närmast högtidliga svenska. Dock vill jag
råda läsaren att inte sträckläsa genom boken, gör man det så uppstår i all den sköna, verstekniskt bundna, klangmusiken en viss monotoni. Edfelts dikter är som ett mycket ädelt vin: det är inte lättdrucket och bör läppjas med måtta och eftertanke.
Vilken sorts diktare är då Johannes Edfelt? Cullhed nämner melankolin, pessimismen, tidsdiktningen, där den moderna världens elände, framför allt krigen (han upplevde ju två världskrig) ständigt skymtar som motiv och metafor bland allt det klassiskt antika. Dessutom materialismen. Alltså: hos stoikern Edfelt finns ingen reservutgång till det metafysiska eller utomjordiska. Vi lever här och nu, sedan sätter Tiden och Döden obarmhärtig punkt. Jorden är, som hos Erik Blomberg, människans hem; vi är del av vinden, vattnet, ljuset, marken och mullen. Människans lott är att uthärda. Allt detta gestaltas med en tillbakahållen men ändå tydlig och mörkt ångestladdad melankoli, där dödsskräckens rop tuktas i versens mjuka rondör. Som i ?Slutstrof? från 1996, en av de sista dikterna i författarskapet: ?Ett långt liv når sitt slut. Snart är det färdigt / Snart upphävs det som heter rum och tid. / Allt som var skönt, allt som var vedervärdigt / förintas. Kvar står evighetens frid.?

Edfelt värnade en outsiderposition, ett stoiskt utanförskap, en främlingskänsla om man så vill. Han var en skeptiker som inte minst i T S Eliots anda kontrapunkterade antiken, det klassiska tilltalet, mot den moderna eran och dess öde land. Men här finns alltså också en brustenhet och en ironisk patetik av modernistiskt slag som förvisso låg i tiden - jämför med Vennberg - och en närvaro i världen och tiden som med åren kom att bli allt tydligare (någon borde skriva en essä om hur trettio- och fyrtiotalets diktare använde telefonen som motiv och bild). Edfelt gisslade krigsherrarna och såg förfallet i samhället. Tiden och tingen förenas i en diskursiv, nästan redogörande diktarmetod, där den antika dikten och modernare valfändskaper som den unge stupade Georg Trakl, ställs sida vid sida med bilder från åldringsvård och gatuvåld och där en vedervärdig nynazistisk pamflett bildar en antydd språklig antites till diktens språk.
Edfelt var en ljusets och jordens poet, från Medelhavet fläktar åldriga vindar in i vår tid, bär med sig röster från det som gått men som ekar i den klassiska strofen.
Mats Gellerfelt SvD