För bevakning av våra gränser organiserades skydds-trupper. Där ingick de flygförband.som denna bok handlar om..Det har skrivits en del om dessa förbands verksamhet men inte så mycket om de flygpionjärer som ingick i förbanden. Samtidigt som de bevakade våra gränser vidareutbildade de sig och skaffade sig erfarenheter som kom till nytta för det framtida svenska militärflyget. Det kan tyckas att de många gånger var odisciplinerade vildhjärnor och att de ofta tog onödiga risker. .Man får då betänka att de var relativt oerfarna och att aerodynamiska lagar för flygning och manöv-rering inte var kända fullt ut. Men både flygare och markpersonal var angelägna att utföra sina uppdrag trots den bristfälliga materielen och den begränsade erfarenheten.
Det finns nu inte någon kvar som kan ge en första-handsskildring av verksamheten. Endast sparade dokument, i form av brev och rapporter, samt foto-grafier och anteckningar kan kasta ljus över vad som hände.
Pionjärstiden från 1910 fram till första världskrigets utbrott 1914 omfattar de inledande försöken med flyg-utbildning på Malmen samt etablerande av flyg-planstillverkning. Carl Cederström var under 1910 den förste svensk som utbildade sig till flygare. Hjalmar Nyrop och Oskar ask .hade samtidigt konstruerat och byggt ett flygplan. Efter inledande problem blev Nyrop/Asks flygplan det första svensktbyggda flygplan som flög.
Efter Cederström följde andra (Henrik Hamilton, Gösta von Porat, Lars Fjällbäck, Olle Dalbeck och Enoch Thulin) som utbildade sig till flygare.
Flygplantillverkning i liten skala startades genom Aktie-bolaget Nyrop & Ask i Landskrona som efter diverse turer utmynnade i AB Enoch Thulins Aeroplanfabrik som startade 1914.
Den första militära flygningen i Sverige gjordes av Olle Dalbeck i februari 1912.
Flygutbildning i Sverige startades av Carl Cederström som 1912 etablerade en flygskola på Malmen. Den lades dock ner och övertogs av Armén 1913. Enoch Thulin fick 1915 tillstånd att starta flygskola och sam-tidigt fick flygplantillverkaren Södertelge Verkstäder tillstånd att bedriva flygutbildning.
Det svenska militärflyget var, vid krigsutbrottet 1914, starkt begränsat både vad gäller materiel och man-skap.
Sverige deklarerade sig neutralt samt vidtog åtgärder för att säkra sin neutralitet samt sina gränser. Några dagar efter krigsutbrottet mobiliserades det svenska militärflyget i två avdelningar som då omfattade ett fåtal flygplan och flygförare.Inledningsvis användes flyg-planen för flygfotografering. I samverkan med en övning i oktober 1915 deltog "arméns flygvapen" . Det resulterade i nedgörande kritik från Generalstaben.
I början av 1916 organiserades de två flygavdel-ningarna i Skyddstrupperna. En flygavdelning i Vänersborg och en i Boden. Bemanning, materiel samt befälsordning medförde problem. Tre förare, tre spanare samt tre flygplan per avdelning var planerna. Varningar för uppdelning av de begränsade resurserna i två flygavdelningar framfördes.
Flygavdelning 1 vid Tenggrenstorp i Vänersborg etablerades den 1 april 1916 med Emil Björnberg som chef. Avdelningens huvuduppgift var spaningsverksamhet och gränsbevakning. Därtill vidareutbildning av förare och spanare samt flygfotografering.Verksamheten var inledningsvis besvärlig med dåligt flygfält och dåligt väder. Dessutom brist på personal och reservdelar.Provflygningar och prov för fältflygarbevis gjorde även att den egentliga flygtjänsten blev eftersatt. Otillförlitliga motorer samt flygplan gjorde att missöden och olyckor inträffade.
Vid årsskiftet 1918 - 19 lämnade 1 sta skyddstrupps-avdelningen fältet vid Tenggrenstorp i Vänersborg.
Flygavdelning2 i Boden etablerades den 1 april 1916 vid Bodträskets södra strand med löjtnant Folke Winblad som chef. Förhållandena i Boden och Vänersborg var mycket olika. Bland annat fanns i Boden inga landningsplatser för hjulförsedda flygplan under sommaren. På grund av uselt väder och klabbföre fick man flytta hela flygavdelningen till Abisko. I juni var det åter dags att ombasera tillbaka till Boden.och nu till I19 exercisfält som var ojämt och gropigt. Nu föreslogs försök att förse flygplanen med flottörställ. Det hårda klimatet med kyla och snö samt hårda vindar ställde till med problem för både flygplan och tälthangarer. Under 1917 fick man anslag för att bygga trähangarer vilket underlättad. Verksamheten på 2 Flygavdelningen komplicerades bla av brist på ricinolja som krävdes i stora mängder av Thulin-flygplanen. Carl Florman var mycket energisk och såg till att det producerades mycket flygning.och mycket samarbete med lokala resurser.
Personalen...