Maskarna på Carmine Street. Pocket.

Månpocket 2010. Pocket, 281 sidor, 159 gram.

Mycket gott skick. Manhattan är till icke ringa del befolkat av fiktiva herrar, och för all del fiktiva damer, som vankar gator och avenyer fram med själarna fulla av hål. En alldeles nytillkommen i skaran är Erik Steinbeck, författare i exil och huvudperson i Håkan Nessers nya roman.

Erik har råkat ut för det mest fruktansvärda som kan hända en människa: sjutton månader tidigare hoppade hans fyraåriga dotter in i en främmande mans bil och försvann. Det hände alldeles vid villa­uppfarten i det flamländs­ka land i Europa som är Nessers egen skapelse sedan flera tidigare böcker.
Annons:

Erik såg allting genom köksfönstret, men hann inte förhindra kidnappningen. Varken han eller hans hustru Winnie har hört av dottern sedan dess.

De flyttade till New York. För att komma bort, börja om. Men Eriks hustru vecklar ihop sig alltmer. Hon är övertygad om att dottern fortfarande är vid liv, medan Erik å sin sida kämpar för att acceptera att dottern är borta för alltid.

Det är varmt på Manhattan den höst då romanen börjar. Winnie beter sig alltmer underligt. De talar knappt längre med varandra. Erik försöker skriva en roman, Winnie målar bilder av det ögonblick då de förlorade sin dotter. Hennes bilder är realistiska, så när som på att mannen vid bilen saknar ansikte.

Detta låter som upptakten till en av alltför många relationsskildringar med tragisk klangbotten. Men det är det inte. För det första är Winnies roll reducerad till att fungera som den gåta Erik försöker lösa ? först ensam och så småningom med hjälp av en pensionerad privatdetektiv.

Och gåtorna blir flera. Märkliga sammanhang börjar uppenbara sig, uteliggare lämnar kryptiska meddelanden för att därefter försvinna, en dikt av en sedan länge avliden poet tycks binda samman skeendet på märkliga sätt.

Och det är riktigt skickligt fabulerat av Nesser. Han har framför allt velat skriva den där New York-­romanen som så många andra före honom har gjort. Paul Auster till exempel, som är den givna referensen. Nesser ursäktar säkert, för han vet lika väl som vi andra att man inte kan sno ihop en intrig med privatdetektiv, ändlösa promenader på Manhattan, hundar och övernaturlig slump ? utan att få Auster stämplat i pannan.

Nesser ror denna halvpastich i land med bravur så länge han håller Erik i rörelse. Så länge han låter honom sitta på noga namngivna kaféer, restauranger och barer i West Village och minnas det förflutna eller vända och vrida på pusselbitarna.

Men när Nesser låter Erik stanna till och bli djupsinnig så fungerar det sämre. När han filosoferar fram några rader som förmodligen är ägnade att fördjupa karaktären men som bara skorrar. Här en sådan djuphet:

?Oneonta? Ännu ett av dessa namn. Vilket språkområde härstammar det ifrån? Kan det vara indianskt? Eller infött amerikanskt, som det förmodligen skulle heta med dagens eufemistiskt korrekta terminologi. På Shakespeares tid bodde enbart indianer på Manhattan, det är en