Min man David

Albert Bonniers förlag 2008. Inbunden med skyddsomslag, 274 sidor, 511 gram. Mycket gott skick! Litteraturhistoriens förmodligen mest kända vertikala långmonolog framförs av Dublinbon Molly Bloom den 16 juni 1904. James Joyces monumentala roman "Odysseus" avslutas med att huvudpersonen Leopolds hustru Molly i ett tillstånd mellan slummer och vaka låter tanken färdas fritt längs livslinjerna. Det långa, vindlande partiet har ofta lästs som en hyllning till sensualismen, till bejakandet av den köttsliga och andra njutningar. Monologens, och romanens, sista ord lyder: "yes I said yes I will Yes." Annons: Drygt hundra år senare ligger en kvinna som heter Marit i sin säng och väntar på sömntågets avgång. Hon bor på en gård utanför en svensk småstad, gift för andra gången med den pensionerade lantbrukaren David. Själv är hon på väg mot 65, men har slutat sitt arbete som sjuksyster för att ta hand om den efter en olycka handikappade maken. Så ligger hon där i sängen och funderar, grubblar, filosoferar och ältar sitt liv. Till en början påminner hon mest om en sömnlös undulat som sitter under täcket och småjollrar. Men efter en stund griper hennes monolog tag och bilden av en kvinna växer fram. Molly Bloom sågs på sin tid som sedeslös i sina vältrande tankar på älskaren och med sin allmänna hedonism. Även Marit är stillsamt anstötlig. Till en början kan man tycka att arten av dessa två kvinnors oanständighet skiljer sig, men efter hand kommer de att förenas: bägge utmanar de sin tids syn på vad kvinnor är och bör vara. Marit kallar genusforskning för "feministgröten". Hon tillskriver lekfullt kvinnor och män olika genuppsättningar, där de förra bland annat bär en "tycka-synd-om-gen" och de senare en "suveränitets- ­eller stöddighetsgen". Utan att blinka jämför hon människors biologiska beteende med hundars, fårs, nötkreaturs och fåglars. Hon sprider spydigheter om dessa våra urartade tider "när småflirtande är sexuella trakasserier" och suckar över att män nu för tiden inte vågar ifrågasätta vad kvinnor säger - det gäller anmälda våldtäkter - "för annars är man en mansgris". Och om inte detta skulle räcka så framför hon synpunkter på homosexuellas rätt till barn, förflackad barnuppfostran och hedersmord - "nu har de börjat kasta ner oss [kvinnor] från balkonger - står där och tittar hela familjen och skrattar åt snälla svenskarna som säger att det är så trevligt med olika kulturer". Dessa dagspolitiska funderingar kommer nu inte helt opåkallat. Marit låter tanken fladdra när hon går igenom sitt liv. Hon är ofrivilligt barnlös till följd av förste, avlidne, makens sterilitet. Den nye maken David har vuxna barn från förra äktenskapet som blir en plåga för Marit. Man kan utan tvekan skälla Marit för reaktionär. Å andra sidan ger hon röst åt den möjliga majoritet som känner sig frustrerade i den nya, ideologiskt försåtminerade tiden. Marit tillhör den generation - eller kanske snarare demografiska grupp - som fortfarande med himlande ögon kallar män för "kar