I På spaning efter Spinoza fokuserar Antonio Damasio på känslorna och deras betydelse mot en evolutionsbiologisk bakgrund. Han lyckas kombinera de senaste forskningsrönen om hur hjärnan fungerar färska rön inom klinisk neurologi som möjliggörs genom nya tekniska möjligheter att avbilda hjärnan och dess funktioner (båda är Damasios specialområden) med filosofiska, politiska och existentiella frågor. Han visar hur upplevelsen av glädje och sorg är en av grundvalarna för vår existens och överlevnad. Förmågan att ha emotioner och kunna uppleva känslor har inneburit en fördel för oss i kampen för tillvaron, menar han. Damasio undersöker vilka mekanismer i hjärnan det är som styr känslor och upplevelser och visar hur den fina interaktionen mellan affekter, medvetande och minne går till. Hans argumentation går ut på att de processer som styr hur vi känner inte bara har betydelse för vår överlevnad, de skapar och motiverar också våra kulturella landvinningar, t ex inom musik, konst och filosofi. De är processer som både håller oss vid liv och gör livet värt att leva. I den nederländske 1600-talsfilosofen Spinoza ser Damasio en tänkare som var föregångare för mycket av den moderna tidens rön inom neurovetenskapen. Spinoza såg kropp och själ som ett (i motsats till Descartes) och insåg intuitivt att känslor spelar en viktig roll i människans liv och utveckling. Spinoza blir både följeslagare, samtalspartner och mål för Damasios resa i tid och rum. Damasio ser i Spinoza en förebild som visar att kunskap om emotioner och känslor och om kroppens och själens biologi är relevant för att vi ska kunna nå ett fullödigt liv, både för individen och för mänskligheten i stort. Översättning Björn Nilsson