I sitt sökande efter svar på frågan om han bör gifta sig eller ej, som påbörjades i tredje boken, startar nu gyckelmakaren Panurge i fjärde delen en färd till den Gudomliga Flaskans orakel. Det är en brokig flotta som seglar ut från Thalassas hamn med Pantagruel och ela hans följe, och resan blir äventyrlig. En fruktansvärd storm sätter fartyg och manskap på hårda prov. Sällsamma länder och folk kantar resvägen: en ö bebos av brännvinsadvokaterna, en annan av påvehatarna, hugenotterna, en tredje av ärkekatolikerna. Här gisslar Rabelais juristernas processlusta och den religiösa fanatismen hos såväl katoliker som kalvinister.
Illusrerad med teckningar av Gustave Doré.
Översättning: Holger Petersen Dyggve.

François Rabelais borde ställas inför domstol. Eller hans förläggare åtminstone. Att idag ge ut sådana böcker utgör ett hån mot alla moralnormer. I måttlighetens Sverige där lust och smärta är bannlysta blir Gargantua och Pantagruel till ett gigantiskt gapflabb i ansiktet på alla de professionella välmenande. I Socialstyrelsens Sverige är det skottpengar på sådana som Rabelais och hans skapelser.
Fast han dog 1553 klarade sig inte Rabelais undan. Dåtidens Socialstyrelse, den religiösa makten, hann sätta honom på index, dåtidens censurlista. Rabelais fick fly ett antal gånger för att undslippa att bli behandlad som andra av samtidens humanister. De hängdes eller brändes, ibland både och.
Rabelais står i sina böcker nära de folkliga traditionerna. Hans syn på livet njut och låt njuta står närmare de paradisiska berättelserna och feodala livsformerna. Hos honom bejakas fortfarande människornas leklynne, drifter. Vi svettas, skiter, älskar och dricker.
Det tog många år för kyrkan att kväva de folkliga traditionerna. Rabelais skrev mot detta kvävande. I hans böcker blir livet till en ständig skördefest där man gör av med ett outtömligt överflöd.
Alain Topor i ETC nr 9 1980