Stilla dagar i Mixing Part. Pocket.

2011.

Nära nyskick. Erlend Loes Stilla dagar i Mixing Part är ett teaterstycke. Här blandas barnslig öppenhet med inskränkthet. Det är svårt att värja sig, skriver Cecilia Nelson.
Det norrmannen Erlend Loe sätter i händerna på läsarna denna gång är något så ovanligt som ett teaterstycke, nödtorftigt förklätt till roman. Underskruvade scener ur ett vittrande äktenskap skildras enbart genom replikskiften som kräver fullständig uppmärksamhet eftersom hjälpredor som ?sa han? eller ?skrek mormor? har skalats bort till förmån för en minimalistisk absurdism.

Barnfamiljen Telemann är på sommarsemester i Garmisch-Partenkirchen, eller Mixing Part Churches, som datorns översättningsprogram döper orten till. Nina älskar Tyskland, medan Bror avskyr landet som han kallar ?värsta nazi- och incestbältet?. De tre barnen har biroller som främst tydliggör föräldrarnas brister.

Mest krut lägger författaren på Bror, en gestalt som känns igen från tidigare romaner och även från barnböckerna om Kurt. Han är en man med ett uppumpat och samtidigt bräckligt ego, närmast besatt av tanken på att skriva Den Stora Pjäsen. Men han kommer aldrig längre än till listor på saker han tycker är teater och monomana dagdrömmar om tv-kocken Nigella Lawson, som han tillskriver alla egenskaper han anser att frun saknar. Han umgås med planer att på allvar kontakta sig själv, fast vågar inte och blir i stället en allt bisarrare figur som till slut hotar att upplösas i det ondskans gyttjebad han påstår att tyskarna vältrar sig i.

I Stilla dagar i Mixing Part har Erlend Loe vässat sina verktyg och hanterar dem så infernaliskt skickligt att jag kommer på mig själv med att sitta och kippa efter luft. Genom det naiva, absurt humoristiska förstoras enskildheter på barns och extremisters vis. Det barnsligt öppna smälter samman med det inskränkta och nedriga ? en ruskig blandning det är svårt att värja sig för. Det här är helt enkelt teater när den är som bäst.

Cecilia Nelson