Himmelriket berättar historien om de första kristna kring slutet av det första århundrandet efter Kristi födelse. Den berättar en historia från kejsar Tiberius regeringstid om hur huvudsakligen två män, Paulus och Lukas, förvandlar en liten judisk sekt samlad kring sin korsfäste förkunnare som de menar är messias, till en religion som på tre sekel först undergräver hela det romerska riket, därpå erövrar hela världen och i våra dagar ännu angår en fjärdedel av jordens befolkning.
Emmanuel Carrères berättelse blir en fresk över medelhavsländernas tidiga historia, skakade av politiska och religiösa nycker under en täckmantel i form av pax romana. Den skildrar en stormig tid, med ständiga omvälvningar, tvära vändningar och färgstarka figurer.
Men Himmelriket är också, vilket skickligt vävs in i den historiska kontexten, en betraktelse över vad kristendomen är, vad den fortfarande kräver av oss, på vilket sätt den ännu angår oss alla, troende eller inte, och hur de orimligt tvärställda värderingar som den föreskriver (de första skola bliva de sista osv.) har kunnat få en sådan enorm framgång och varaktighet. Det ska dock sägas att dessa reflektioner utan undantag görs med stor respekt och påtaglig ömhet för aktörerna i denna häpnadsväckande historia, både svunna och närvarande, och de hela tiden formuleras utifrån en djupt mänsklig dimension.
Det är en respekt och ömhet som Emmanuel Carrère även visar gentemot sig själv som den han en gång var. Här, liksom i alla hans böcker sedan Doktor Romand, är författarens engagemang i det han berättar fullständigt reservationslöst. Under tre år för 25 år sedan var Emmanuel Carrère praktiserande katolik och djupt för att inte säga omåttligt troende. I boken berättas också lite i skymundan av den stora Historien hans egen historia, förändringarna han genomgick då och hur religionen blev en fristad och en tillflykt. Och även om han idag har släppt tron finns fortfarande viljan att granska den, att undersöka vad den egentligen innebär, utan förbehåll och med fullständigt öppna kort och med de brutal uppriktighet och total avsaknad av självcensur som har blivit Emmanuel Carrères signum.
Värt att nämna är också Emmanuel Carrères speciella sätt att skriva denna historia. Dels den enormt innehållsrika och samvetsgranna dokumentation som gör att man lär sig saker av berättlesen, många saker. Därtill den speciella tonkänsla som, i kraft av det slags flöde som säkert handlag ger, i en och samma rörelse kan går från det förtroliga till det allvarliga, inte undviker något sammanhang eller fält, och därigenom kan blanda reflektioner kring Lukas med erinringar från en porrfilm, och minnen från en religiös kris som och problem med barnvakten (som, ska sägas, är en amerikans au-pair, väl förtrogen med Philip K. Dick).