Undantaget

Pocketböcker. Albert Bonniers Förlag. 2006. 576 sidor.

Undantaget är en samtidsroman som utspelar sig i Köpenhamn. Den skildrar yngre, välutbildade människor med lyckade karriärer och gott socialt liv. Det ska emellertid inte till många sidor in i romanen förrän man upptäcker att det finns allvarliga brister i den till synes perfekta fasaden. Bokens fyra kvinnliga huvudpersoner arbetar alla på Danskt centrum för information om folkmord. De två akademikerna på institutionen, Iben och Malene, är nära vänner. Dessutom finns på institutionen bibliotekarien Anne-Lise och sekreteraren Camilla. Romanens kapitel har skiftesvis någon av dessa kvinnor som huvudperson.   Ett viktigt tema i romanen är arbetsplatsmobbning. Bit för bit uppdagas det för läsaren vad som sker och man får inblick i en maktkamp präglad av intriger, baktaleri och mobbning. Iben mottar en dag ett anonymt hotbrev och i den redan betungande atmosfären på kontoret är detta hot en god grogrund för att alla ska börja misstänka varandra, främst drabbad blir dock Anne-Lise. Dessa dödshot fortsätter och sätter igång en kedja av grymheter på kontoret, och handlingen tar fart. Fram växer två möjliga hypoteser, antingen kommer breven från någon krigsförbrytare exempelvis Mirko Zigic som de publicerat artiklar om på nätet eller så kommer hoten inifrån kontoret, från Anne-Lise, som Iben och Malene tror lider av en personlighetsstörning.    Institutionens arbetsuppgift består i att spåra krigsförbrytare och de skriver även artiklar om ondskan och dess väsen, och några av dessa artiklar finns med i romanen som faktaavsnitt. Det är Christian Jungersens geniala poäng att diskutera den stora ondskan samtidigt som den lilla ondskan hela tiden fortgår på arbetsplatsen.   Romanens spänningskurva är konstant stigande för att nå sin topp i de sista avsnitten. Detta är en thriller som också bär med sig stora psykologiska och filosofiska frågor. Som läsare blir man väl underhållen samtidigt som man får något att begrunda. Skulle vi, som det stora flertalet, göra allt för att rädda oss själva eller skulle vi vara undantaget?