De från norr kommande leoparderna

Pocketförlaget 2010, 192 sidor, 130 gram.

Nära nyskick. Denna är Bodil Malmstens tredje loggbok och den fristående fortsättningen på "Hör bara hur mitt hjärta bultar i dig" och "Kom och hälsa på mig om tusen år". Boken är rikt illustrerad med fotografier (i färg) och illustrationer som tillsammans bildar ett collage av stort och smått i författarens liv. Nu är det älskade Finistère lämnat för en annan stad vid Atlanten, men där trivseln inte riktigt vill infinna sig. Härifrån skildrar Malmsten sina känslor inför det franska och svenska samhället och inför sitt eget brokiga liv. Med djup och personlig skärpa delar hon med sig av två år ur livet. Vi får följa med på resorna till Stockholm och New York, lära känna det besynnerliga grannparet och ta del av hennes tankar om sin frivilliga landsflykt och den påträngande ensamheten. Bodil Malmsten fick sitt genombrott som romanförfattare 1996 och är en av våra mest älskade och lästa författare. Nummer tre i raden av det Bodil Malmsten valt att kalla loggböcker har landat. De från norr kommande leoparderna är, precis som sina föregångare, så snygg att man gärna bara håller i den ett tag innan man öppnar den. Liksom föregångarna är den också ett destillat av Malmstens Finistère-blogg, denna gång mellan maj 2007 och april 2009.

Jag väntade på den här boken redan i våras, då den fanns annonserad i vårkatalogen från Svensk Bokhandel under titeln ?Där ute går Hemulerna?. Men när Malmsten inleder den nya boken med att berätta om sin titelvånda står det inget om att en titel redan valts och förkastats. Och jag undrar förstås: varför fick Tove Jansson lämna plats åt Werner Aspenström? För visst finns det passager i den nya boken där Janssons ensamma knytte gör sig påmint.

Finistère är lämnat, den älskade Rovern har gått hädan och att leva lycklig i den nya staden vid atlantkusten är inte så lätt. Ett nytt hem betyder inte med automatik att man är hemma, och ensamheten de kvällar då havet är tyst önskar inte Malmsten sin värsta fiende: ?det är bara det att sedan jag kom till staden där jag nu bor är min värsta fiende jag själv och min ensamhet?.
Artikeln fortsätter...

Ensamhet och åldrande, liksom den gnagande vantrivseln, är en del av den beskrivna vardagen och trots att Malmsten i vanlig ordning håller sig på behörigt avstånd från offerrollen så känns tonfallet och färgerna fläckvis mörkare i den här boken än i de två föregående.

Men mellan dessa mörkare fläckar är mycket sig likt, även om de yttre förutsättningarna är annorlunda. På sedvanligt träffsäker prosa skildras ett antal episoder med det nya grannparet, där mannen, ?en pensionerad militär med ett enormt energiöverskott?, blir en av bokens stora behållningar. Som en hjälpsam men påfrestande Sankt Göran ligger han i ständig strid mot både sina egna och Malmstens vardagsproblem, som trilskande internetleverantörer och mystiskt försvunna hantverkare.

Just det vardagsnära, den plötsliga reflektionen, blottläggandet av det intressanta samband