Det här är berättelsen om de sex och ett halvt år som Ingrid Betancourt satt fången hos FARC-gerillan i den colombianska djungeln. Det är en intim skildring och ett äventyr utan motstycke. Det är också en betraktelse över de fördömdas villkor - och över vad som skapar en människa.

"Jag var fastkedjad runt halsen vid ett träd, fråntagen all frihet, friheten att röra sig, att sitta ner, att resa sig upp; friheten att prata eller att tiga; friheten att dricka eller att äta; till och med det mest grundläggande, att värna sina kroppsliga behov… Jag blev - efter alla år - medveten om att man likväl bevarar det allra mest värdefulla, friheten som ingen någonsin kan ta ifrån en: friheten att bestämma vem man vill vara."

Ingrid Betancourt föddes i Bogotà 1961 men växte upp i Frankrike. Vid trettiotvå års ålder bestämde hon sig dock för att återvända till Colombia för att bli politisk ledare för De gröna. Detta i ett land som undan för undan höll på att bli förstört av terrorism, våld, korruption och rädsla - ett uppgivet land. Under valrörelsen 2002 blev hon tillfångatagen av den marxistiska FARC-gerillan. Under de följande sex och ett halvt åren var hon deras fånge djupt inne i djungeln.

Även tystnaden har ett slut är ett mycket personligt och berörande vittnesmål från tiden i fångenskap. Ingrid Betancourt var mer eller mindre ständigt fastbunden och undernärd, hon förflyttades nästan varje dag och var i ett eländigt fysiskt skick. Hon gjorde en mängd flyktförsök men fångades in gång på gång och blev allt hårdare behandlad. Hon berättar om de rutiner som hon tvingade sig till för att kunna härda ut, för att försöka få lite värdighet mitt i den mardrömslika situationen.
I juli 2008 blev hon, tillsammans med fjorton medfångar, fritagen av den colombianska armén och kunde återförenas med sina två barn och sin mor.