Bortom den västra horisonten en högaktuell klassiker

Att nyutgåvan av boken om Lunkentuss ges ut i augusti 2012 är ingen tillfällighet. Den lilla jorden runt-seglaren från Sundsvall är återigen högaktuell.

Nu i sommar är det 50 år sedan Lunkentuss gav sig ut på sin episka, tre år långa världsomsegling. Samtidigt är det ideella projektet Bevara Lunkentuss nu på väg mot sin fullbordan.

Sedan juni 2011 har Lunkentuss restaurerats från grunden. Hon är nu i nyskick och kommer att bevaras så för framtiden.

Det gör hon i ett specialbyggt, glasat båthus som Sundsvalls Kommun ska uppföra på en av stadens kajer! Där, i allmänhetens blickfång, kommer Lunkentuss att bli minnesmärke och symbol för framåtanda och drömmars förverkligande med de enklaste medel.

Med detta offentliga utställande av Lunkentuss gör Sundsvalls Kommun en unik insats i svenskt båtliv. Ingen annan segelbåt har vederfarits en liknande hedersbetygelse.

Den 8 september 2012 sker det officiella överlämnandet i Sundsvall. Bevara Lunkentuss skänker då en klassisk båt, rustad i bästa skick, till kommunen och stadens invånare.

Om allt detta berättas i Bengt Jörnstedts efterskrift i Bortom den västra horisonten. Här nedan följer ett utdrag ur hans förord, som ger bakgrunden till den uppmärksammade pionjärinsatsen för ett halvt sekel sedan och till den bok som nu utkommer i nyutgåva.



Förord

Hemma i bokhyllan hos många seglare, särskilt av lite äldre årgång, står en älskad bok: Lunkentuss En segling jorden runt. De som följt med på den färden hemma i läsfåtöljen glömmer den inte.

Det handlar alltså om något så storslaget som en segling jorden runt, och detta vid en tidpunkt då detta fortfarande var ett enastående äventyr. Ändå är det svårt att tänka sig en mer anspråkslös berättelse. Två unga seglare från Sundsvall, Gunnar Dahlgren och Dag Ekholm, ger sig ut på världshaven i en liten sjövärnskoster. Båten är bara åtta meter lång och heter Lunkentuss; ett barnkammartroll ute på oceanerna.

Det är oansenligt gränsande till självutplåning. Allt ombord är på enklast tänkbara nivå. Ett fotogenkök, konserver, frukt, mjöl, en 5-hästars Penta, barkade bomullssegel och den fria vinden där hämtas energin till besättning och båt under tre år och 33 000 sjömil. Hembakad sockerkaka och en öl var 500:e sjömil sätter lite guldkant på tillvaron.

Lunkentuss fann sin väg runt jorden med sjökort (av papper), en begagnad sextant (köpt på en skrotfirma), en mekanisk Sumlogg (en snurrande wire i en kabel!), samt en enkel pejlradio (vid landkänning, om där fanns en radiofyr).

Marintoalett och uppblåsbar livflotte existerade visserligen på Lunkentuss tid, men ingick inte i hennes utrustning. Till det fattades utrymme i både båt och skeppskassa.


Att segla på egen köl runt jorden är fortfarande ett äventyr, men på Lunkentuss tid var det större än så det hade episka dimensioner. Nerver och fantasi kittlades inte bara hos seglare, utan också hos vanligt folk. Man häpnade inför det vådliga och våghalsiga i Lunkentuss färd, ett litet skal i stormar och vågberg ute på världshaven.

Men med Lunkentuss väcktes också andra känslor. Hon fick oss att drömma om något som låg fjärran från vår svenska horisont; om Västindien och Söderhavet, om evig sol, kristallklara laguner och vita stränder, om palmer som vajar i passaden. Det var dit Lunkentuss var på väg när hon lämnade Folkhemmet. Hon skulle till paradisen på jorden.

Extremerna möttes det livsfarliga och det ouppnåeliga i den lilla segelbåten från Sundsvall. För seglarna var Lunkentuss en väckarklocka. Hon visade att man kunde ge sig ut i världen i en liten båt som inte kostade mer än en begagnad Folka. Det var nästan ofattbart.

Gunnar Dahlgren och Dag Ekholm växte upp i Tunadal, en dryg halvmil nordost om Sundsvall. Vid tioårsåldern byggde Gunnar något som lär ha påmint om en kanot i formen, med bordläggning av brädor som tätats med tjära hans första båt. Gunnars första riktiga båt gjordes i oljehärdad masonit, men konstruktören/byggaren kände sig aldrig nöjd med den. Kanske för att Dags storebror Ejnar konkurrerade med ett eget hembygge som visade sig klart vassare.

Dag, född 1938, var sex år yngre än Gunnar, en avgrund i den åldern. Men via äldre bröderna Svante och Ejnar och familjens gemensamma intresse för segling fick han hänga med de större grabbarna. Dag skaffade med tiden en segelkanot av långfärdsmodell med sittbrunn och ruff. Han seglade den solo ända ner till Västervik Dag hade ådran för äventyr.

Den fanns där hela tiden. Från Fillans skola såg man Alnösundet. Där går vägen ut i hela världen ..., minns han.

Samma intensiva lust att få segla iväg fanns hos Gunnar. Men den låg under ytan, berättar Dag:

Jag visste inte att Gunnar hade en så stark längtan att göra något sånt som vi gjorde med Lunkentuss. Men han ville göra det innan han gifte sig och fick familj.

Gunnar och Dag hade med åren blivit mer än bara seglarkompisar. De var själsfränder. Något hägrade där ute under horisonten, så långt bort att man knappt vågade tänka på det.

Dag hade gått sju år i folkskolan och ett år i fortsättningsskola. Tjugoett år gammal gick han till sjöss, hemma igen något år senare fick han beskedet.

När jag kom hem hade Gunnar bestämt sig. Han hade läst om Holmdahls segling runt jorden. Nu skulle vi göra det också.

Det är vid den tidpunkten som denna boks berättelse tar sin början.

Det var ett fantastiskt beslut, nästan så man tappar andan. Före Lunkentuss hade bara en svensk segelbåt seglat runt jorden. Det var på 50-talet som långfärder över haven, till och med runt jorden, började locka företagsamma nöjesseglare. Pionjärer som Eric och Susan Hiscock skrev böcker om sina långseglingar med Wanderer. Sten och Brita Holmdahl gav ut boken Med Viking över de sju haven. Mellan pärmarna fanns stoff för mer än bara drömmar för dem som hade febern i kroppen. Gunnar slukade Holmdahls bok, och hade han inte bestämt sig innan så gjorde han det nog då. Sten och Brita Holmdahl hade visat att det var man själv som satte gränserna.


Vind 0, KFS, Logg 68 dist. vid starten. Går för motor. Salut från aphyllan.

Anteckningerna i loggboken är sparsamt lakoniska när världsomseglingen inleds den 25 juli 1962. Några kompisar har åkt ut till Vindhem klubbhamnen på Alnön för att skjuta salut från klipporna.

Bortsett från kanonmullret var Lunkentuss sorti lika stillsam som vinden denna märkesdag. Det var avsiktligt. Med ett undantag läkaren, seglaren och vännen/mentorn Bertil von Porat var det ingen som kände till besättningens bokstavligen vidlyftiga planer. De skulle ha uppfattats som alldeles för utmanande. En världsomsegling i en båt på åtta meter? Så Gunnar och Dag låg lågt, navigerade under omgivningens radar.

Vi hade från början siktet inställt på jorden runt. Vi hade smygköpt sjökorten. Vi hade sexton översiktskort för hela världen med oss, berättar Dag.

Men det höll man alltså tyst om. Folk som undrade fick veta att Lunkentuss skulle segla till Medelhavet. Den närmaste kretsen anförtroddes att man kanske om nu allt gick bra tänkte korsa Atlanten.

Pappa hade räknat med en tur till Västindien och att vi skulle komma hem igen året därpå. Hur skulle man förklara vad vi tänkte göra med en så liten båt? Vi hade en sån press på oss att vi skulle klara av det. Så det var skönt när vi kom ut på Stilla Havet, för då var det lika långt hem den vägen, säger Dag.

Pressen låg inte bara på de bägge seglarna, utan också på deras föräldrar. Att Gunnar var medveten om det känsliga i situationen framgår av hans dedikation i Lunkentuss En segling jorden runt:
Denna bok tillägnas våra föräldrar som fått utstå så mycken oro och ovisshet under vår långa bortavaro.

De hade köpt en nedgången sjövärnskoster. De rev den och byggde om från grunden. Litade bara på sig själva, seriösa redan från dag ett.

Det skulle bli det mest fantastiska lilla skepp som någonsin seglat på de sju haven, skriver Gunnar stolt i boken, och det var inga tomma ord. Lunkentuss blev urstark, alldeles tät och mycket funktionell. Men hon fick också en helt egen karaktär, charmig till tusen med sitt lilla doghouse där fönsterventilerna var både runda och rektangulära (man tog vad man hittade) och takets främre hörn kostades på en elegant krökning nedåt; säkert ett par dagars extra arbete, men en hyllning till det sköna och så typiskt Gunnars konstnärliga sinnelag.

I boken kan vi, oftast mellan raderna, läsa om deras målmedvetenhet och noggrannhet. Som ansvarig för navigationen på Lunkentuss är Gunnar noggrann och vaksam, skaffar sig alltid marginaler när läget är oklart. När ingen solhöjd kunnat tas, eller då osynliga strömmar kanske flyttar både havet och båten, då får Lunkentuss ligga bi över natten om man är nära land. En sund, sjömansmässig försiktighetsprincip råder ombord.

Det är Gunnars bok från 1967, Lunkentuss En segling jorden runt, som ligger till grund för denna nyutgåva. Att titeln nu är en annan har sina skäl. I Bortom den västra horisonten ges uttryck för den spänning och förväntan som ligger i långfärdsseglingens natur och är själva nerven i den. Gunnar och Dag levde med den känslan under hela det långa varvet runt jorden. Vi som läser boken får dela deras förväntningar.

Men det finns också en konkret orsak till den nya titeln de två böckerna är inte identiska. Bortom den västra horisonten har blivit en bredare skildring av Lunkentuss färd. En hel del nytt material har tillkommit, motsvarande över hundra boksidor.

Inte minst har Gunnars berättelse vuxit i omfång. På äldre dagar skrev han en ny version, med andra ord och tankegångar. Tonen är mer reflekterande, men man skönjer också en större frimodighet i hans sätt att berätta, med mer humor och självironi.

När Gunnar gick bort i februari 2008 var hans nya berättelse inte fullbordad, den sträckte sig till västra Stilla Havet. Mycket av det Gunnar skrivit i sin ursprungliga bok fattades i hans nya version. Att utelämna detta vore synd, i så fall skulle vi gå miste om mycket av det som Lunkentuss upplevde på färden. Originalet från 1967 måste fortfarande utgöra bokens stomme; det var så här det beskrevs när seglingen ännu var färsk. Samtidigt ville vi ta tillvara Gunnars nya inslag i berättelsen.

Den rimligaste lösningen var att helt enkelt blanda det nya med det gamla och låta båda versionerna samsas naturligt i den löpande skildringen. De nya inslagen innebär att Gunnars berättelse i nyutgåvan är ungefär fyrtio sidor längre än i originalet.

I Bortom den västra horisonten finns också ett urval av Dags brev hem till pappan (hans mor hade gått bort några år tidigare). Samtliga dessa brev finns bevarade, skrivna på den tidens tunna, ljusblå flygpostpapper. Av de över sextio brev som Dag skrev är två tredjedelar representerade i den här boken. De ger oss ögonblicksbilder från Lunkentuss färd medan den pågick, och de låter Gunnars vän och besättningskamrat komma till tals i berättelsen.

Gunnars bok i original var illustrerad med hans utsökta teckningar, som gav berättelsen en väldigt suggestiv prägel. Men frånvaron av foton väckte en nyfikenhet som egentligen aldrig har stillats hur såg det ut i verkligheten? Lika självklart som att Gunnars teckningar skulle vara med i en nyutgåva, lika givet var det att visa en del av alla fotografier som togs. Bland tillkommande illustrationer märks också några loggboksutdrag samt en del av den tjocka bunt med pressklipp som färden genererade. För läsare som inte är vana seglare finns nu en ordlista med facktermer som används ombord på en segelbåt.


Långseglarens spår runt jorden är inte längre vad det var på Lunkentuss tid. Det jungfruliga är borta för alltid. Bara i världshavens utmarker i norr och i söder, på de höga latituderna där man sover i fleecekläder och toppluva återstår en fläkt av äventyret för oförvägna seglare.

Idag seglar många jorden runt i eskader; flockar av båtar som betalar för säkerhet och förbeställda kajplatser, all inclusive, när man angör nya hamnar. Satelliter är seglarens livlina till land; med GPS erbjuds trycka-på-knappen-navigering; via Internet håller man sig ständigt uppdaterad om den värld man egentligen ville komma bort ifrån; med epost och bloggar och mobiltelefoner är man alltid nåbar, som det nya mantrat lyder.

I det perspektivet är Lunkentuss en befriande påminnelse om långfärdsseglingens innersta väsen: friheten och oberoendet, vinden och havet. Så som det ursprungligen var, innan jorden runt-fararen blev uppkopplad och på kuppen skar av själva nerven i äventyret.
Lunkentuss visar seglingens gränslösa möjligheter; hur man med enklast tänkbara lilla farkost och utan åthävor kunde och fortfarande kan få uppleva det största av äventyr.

Det som väntar bortom den västra horisonten.

Bengt Jörnstedt