”Mitt hem är inte Copacabana är en stark berättelse om en människa som livet igenom slits mellan två kontinenter och två kärleksfulla familjer. Men det är också en intressant skildring av Sverige under det sena 60-talet, till lika delar präglat av internationell solidaritet och inskränkt hemmablindhet.”
Expressen
Det är 1960-tal och Toninho växer upp i Cantagalo, favelan högst uppe på berget dit inga turister vågar gå och där man ser hela Rio. Av en slump får Toninho medverka i en film av den svenske regissören Arne Sucksdorff, som vill skildra livet för Rios gatubarn. Filmen, ”Mitt hem är Copacabana”, gör stor succé och förändrar hela Toninhos livslopp – men inte på det sätt han hade tänkt. Bara ett år efter premiären har han i stället hamnat på Lidingö, inhyst hos en svensk familj. Svenska tidningar skriver om den föräldralöse pojken som fått en unik chans att lyftas ur slummen. Det finns bara ett problem, han har redan en familj.
Samtidigt som Toninho kämpar på med svenskan och hockeyn dras hans storebror Paulinho hemma i Rio sakta men säkert in i kriminella kretsar. Med tiden får han namnet Odjuret, och blir en högt uppsatt maffialedare i favelan.
Mitt hem är inte Copacabana är en berättelse om två bröder och deras osannolika väg genom livet. I boken om sin pappa skriver journalisten Anna de Lima Fagerlind fram en berättelse om Brasilien och Sverige på 60- och 70-talen, men lika mycket handlar det om frågor om tillhörighet, uppbrott och var man egentligen hör hemma.
"Anna de Lima Fagerlind berättar i denna bok sin pappas historia på ett osentimentalt och oerhört gripande sätt ... Boken vill helt enkelt berätta en ovanligt komplicerad historia om en älskad pappa, och den gör det på ett lågmält, nyanserat och vemodigt sätt som är fullständigt drabbande."
SvD
"Anna de Lima Fagerlinds debut Mitt hem är inte Copacabana är en känslosam berättelse om slump, identitet och tillhörighet."
DN
"Journalisten Anna de Lima Fagerlind skildrar epoken, hypen och dess konsekvenser i dokumentärromanen Mitt hem är inte Copacabana. Hon gör det av personliga skäl och hon gör det kolossalt bra. Fagerlind skriver med distans som tillåter att se sammanhangen utan att tappa sinnligheten i detaljerna."
Aftonbladet