Egentligen framstod allt som en enda lång maskerad Han hade blivit ett med maskeraddräkten och visste inte ens att det fanns någonting därutanför. Det var det perfekta kamouflaget för ett liv.

En man vid sin fars dödsbädd i en anonym sjukhussal. De två har haft en ansträngd relation till varandra och ställd inför det faktum att faderns tid nu har runnit ut försöker sonen förstå sin egen känsla av utanförskap.

När han tar reda på faderns tillhörigheter väcks minnen, men också en rad frågor om varför deras liv blev som det blev. Varför har fadern en pistol i sin lägenhet? Vad var den där stora uppfinningen som han alltid sysslade med och hur kom det sig att han blev så vansinnigt upprörd över att sonen vände på vissa bokstäver när han skrev? Sonen kliver bokstavligen in i sin fars kostym i sitt försök att ta reda på vad som hände.

Skuggor är en roman om ett sorgearbete skriven på ett känsligt språk, stillsam men ändå intensiv. Samtidigt är texten en grundlig och klarsynt självanalys, präglad av en sorts förtvivlad humor.
Med Skuggor placerar sig Peter Handberg definitivt bland Sveriges främsta stilister.

"... detta är ett mästerverk, koncentrerat och luftigt på samma gång, stringent och oberäkneligt, fyllt av svart humor och melankoli. Få skriver en sådan prosa som denna: saklig och osäkrande, konkret och stundom lyrisk."
Norrköpings tidningar

"Peter Handbergs stilistiska precision och formmässiga elegans fortsätter att överraska och når i Skuggor nya höjder. Den utpräglade förmågan att litterärt gestalta sakförhållanden har vi sett prov på i de tidigare böckerna om Berlin­muren och villkoren i det postsovjetiska Baltikum. Nu tar han ett steg till och skriver in sig i vad man skulle kunna kalla en moralpsykologisk genre med författare som Jane Austen och Dostojevskij."
Göteborgs-Posten

"Peter Handberg är känd som översättare och introduktör av framförallt tyskspråkig litteratur. Han har tidigare utgivit noveller, resereportage och essäböcker, senast "Den nedkopplade himlen" (2011). Med "Skuggor" visar han att han också är en slipad romanförfattare. På ett enkelt men vackert språk (Handberg är en mycket skicklig stilist) målar han fram uppväxten i 60-talets Blackeberg, med sporadiska, oönskade besök hos fadern i det delade Berlin, samtidigt som han reflekterar över hur beteenden går i arv."
Svenska Dagbladet

"Lugnt och samlat, stilsäkert och på ett språk, som man nästan vill kalla vackert, beskriver Handberg en sällsynt osympatisk far..."
Aftonbladet

"Det är en avläsande optik som zoomar in detaljerna och lämnar tolkningen öppen. Jag tycker om det, och jag tycker om envisheten i beskrivningarna av det vardagliga. Som när Handberg skriver om en bänk: "Utanför sjukhuset satte jag mig på en bänk som fått ryggstödet sönderbrutet eller bortskruvat. Eller snarare hade det blivit uppeldat. På de uppstickande metallribborna där stödet varit fastskruvat syntes ränder av sot och förkolnade bitar stack upp ur snötäcket."
Dagens Nyheter

"Det som gör romanen intressant är dock inte några självbiografiska spekulationer, utan Handbergs enorma skärpa i kombination med den ständiga rörelsen i tid och rum. Här är varje ord slipat och balanserat för att dra den existentiella uppgörelsen till sin spets."
Smålandsposten