»Morfinbegäret är bara ett symptom på hans psykopatiska läggning och denna har gjort honom så viljesvag att han inte längre kan motstå det mycket starka begäret efter giftet; den fria viljan att fatta beslut är upphävd därför att begäret är oemotståndligt. G. kan inte hållas ansvarig för de brott som lagts honom till last.«
Dr Götzmann, överläkare på Mannheimfängelset

Det var inte mycket som tydde på att han skulle få ett deckarpris uppkallat efter sig eller en gata i Zürich. Medan han levde var det psykiatrikerna, åklagarna och förmyndaren som gjorde anspråk på att beskriva morfinisten, småtjuven och författaren Friedrich Glauser (18961938).

Med en serie kriminalromaner från andra hälften av 1930-talet gjorde schweizaren slutligen succé, men det var redan sent i hans korta liv. Med Morfin introduceras den tyskspråkige deckarfadern för svenska läsare med en rad självbiografiska texter, myndighetsutlåtanden och kriminalnoveller.

Samtidigt utkommer Glausers första kriminalroman, den kultförklarade »Överstekonstapel Studer«.

PRESSRÖSTER

»Vad denne ödmjukhetens dandy ger sin läsare är lycka, i allra sämsta fall tröst. Vid sidan av nyöversättningen av Nabokovs LOLITA, håller jag utgivningen av Friedrich Glauser som årets bästa läsning.«
Henrik Petersen, Helsingborgs Dagblad

»Ja, vad finns kvar av en man efter att modern dött i unga år, fadern omyndigförklarat honom, och tillvaron därefter pendlat mellan uppfostringsanstalter, kliniker, häkten och mentalsjukhus; mellan medicinering, narkotikamissbruk och självmordsförsök? Och svaret: en lyhörd, chosefri och observant människoskildrare med starka band mellan det levda och det gestaltade livet. Lika plågsamt som det är att läsa hans märkligt sakliga redogörelser för morfinmissbrukets förbannelser (rena pendanger till Thomas de Quinceys berömda »En engelsk opieätares bekännelser«) eller hans levnadsteckningar från olika psykiatriska kliniker, lika njutbart är det att förlora sig i den tankens klarhet och stilistiska glans som präglar minideckarna »Kung Socker« och »Den gamle trollkarlen« eller den rörande texten om hemlöshet och uteliggarliv i Paris.«
Martin Lagerholm, Sundsvalls Tidning

»Bakgrundens tragiska omständigheter står i skarp kontrast till den stilens klarhet som präglar texterna. Det kan tyckas anmärkningsvärt, men långa stunder är det är ren njutning att ta del av dessa brottstycken, dessa inblickar i en hårt drabbad människas villkor. Oavsett om Glauser skriver dagbok från dårhuset, skildrar barndomen eller berättar om missbrukets frestelser och faror, omvandlas erfarenheterna till litteratur av yppersta sort. Småtjuv och pundare, visst men framför allt författare.«
Peter Viktorsson, Norrköpings Tidningar