Vintern 2004 turnerar Jacques Werup och Lill Lindfors genom Sverige med föreställningen Levande tillsammans. I ensemblen ingår ett par jazzmusiker med världsrykte. Umgänget med dem men också återupptäckten av ett fotoalbum från ungdomen framkallar hos Jacques Werup minnen från hans tid som späd jazzmusikant fram till debuten som författare.     Mot fonden av föreställningen tecknar han sin egen historia, där han med lätt hand och drastisk formuleringskonst porträtterar människorna han vuxit upp och levt med föräldrarna, kvinnorna, vännerna. Under turnén iakttar han sig själv som författare samtidigt som han berättar om den unge pojkens osäkerhet och självöverskattning, om sårbarheten och äregirigheten, ja, allt det som gjort honom till just den han blev.      Jacques Werups skriver i sin spontant improviserade självbiografi med distanserande humor men också ömhet om en ung människas väg till konstnärskapet, men kanske ännu mer om en människas längtan efter att få bli sig själv.      Med Levande tillsammans ansluter han sig till raden av svenska diktare som i den självbiografiska berättelsens form ger nycklarna till sitt författarskap.Pressröster om Hundra dikter (2005)Dikt som behandlar de frågor vi alla brottas med i våra liv: kärleken, ensamheten, åldrandet. Dikt som kan fungera som uppmuntran och som tröst.     Brukspoesi. I min värld kan dikter nog inte få ett finare omdöme. Sydsvenska DagbladetHans vackert formade strofer hänvisar till ett riktigt, utvalt poetliv som vi alla föreställer oss det. Bräddfullt av djupa och stora, om också ofta ganska olyckliga känslor. Men de gör det på ett inbjudande och inte det minsta snobbigt sätt, och erbjuder så också den tristaste bokhållarsjäl en aning av identifikation inför det stora mörker som väntar oss alla. Svenska Dagbladet